|
Nytt från Konsten | Anna Camner på Galerie Forsblom
Anna Camners utställning med den Bowie-inspirerade titeln A plague I call a heartbeat, för övrigt hennes första på Galerie Forsblom, är som att kliva in i något fördolt, intimt, varmt och levande. Ett sorts inre rum. Det är förförande och skrämmande på samma gång. De karminfärgade väggarna bidrar övertydligt bra till att egga och försätta betraktaren i denna stämning. Likaså lyfter det röda inslaget effektfullt fram Camners målningar som veritabla "objets du désir". I Camners måleri hamnar konceptet om skönhet bokstavligt talat under klinisk undersökning; det öppnas, förstoras och blottas i närbild inför våra ögon. Det vackra och behagliga revideras […]
| Sara-Vide Ericson på Konstakademien
Ett höganäskrus och en rovfågel spelar en viss roll i Sara-Vide Ericsons närmast koreografiskt och mycket vackert hängda "Interior Ambush". De båda motiven återkommer i målningar rytmiskt utplacerade i utställningen. Laddade med betydelse är också en skallerorm och ett tröjmönster som påminner om ormens. Föremålen får väl symbolisera ett hot - de materialiserar något outtalat - och tycks avgörande för att förstå det inre bakhåll som utställningstiteln anspelar på. Antingen det handlar om en sorts låsning eller ett självutforskande, tar det som berättas i Ericsons målningar rituella former. En kvinna böjer sig över ett krus, en annan bär på högar […]
| Judy Chicago hos Jeffrey Deitch i LA
Judy Chicago, född 1939, är en av vår tids mest kända konstnärer. Främst associerad med The Dinner Table (1979), en monumental installation som uppmärksammar historiska kvinnor. En självklar konsthistorisk referens och vars tillblivelse, genom förenade krafter i en studio i Santa Monica, uppmärksammats stort. Utställningen Los Angeles presenterar verk Chicago gjorde innan hon slog igenom, mellan 1965 och 72. Tiden efter att hon avslutat studier i måleri och skulptur på UCLA och utbildat sig till billackerare. Hennes måleri kännetecknas sedan dess inte minst av spraymåleriets specifika skiftningar. Pasadena Lifesavers serien består av stora kvadratiska spraymålningar på akryl. Fyra framstående runda […]
| Ayse Erkmen, Meriç Algün och Nilbar Güres i Istanbul
Ett ljust och samtidigt distinkt ljud fyller den stora salen. Det kommer i en jämn ström, och låter lite som fallande snökristaller eller atmosfärisk fågelsång. En sorts tal. Den turkiska konstnären Ayse Erkmens ljudverk "Dolapdere" (2017) består av en digitalt omvandlad uppläsning av namnen på affärer och företag som ligger utmed en gata i stadsdelen Dolapdere i Istanbul. Jag befinner mig på den privata konstinstitutionen Arters retrospektiva utställning med Erkmen, och i deras nya byggnad som ligger just vid Irmak Caddesi, gatan där inspelningen är gjord. En knappt märkbar, men ändå utvidgning av rummet blir blir följden av ljudspåret. Den […]
| Ekdahl, Sánchez Castillo och Väyrynen på Mint konsthall
ABF-huset som Helge Zimdal 1961 ritade på Sveavägen omfamnar besökaren likt en era då posten kom fram ordentligt och man hade tid att slå sig ned i foajéns café med en papperstidning. Neonskyltarna lyser fortfarande och en av de visar vägen ned för trappan till konsthallen Mint. Hos arbetarnas bildningsförbund huserar på nytt, efter en paus på 17 år, en möjlighet för konstnärer att verka utan kommersiell press och där den gyllene cirkeln, som jazzklubben hette på samma adress 1962-69, ger delaktighet och framtidstro. I konsthallen Mints andra utställning visar curatorerna Asrin Haidari och Jenny Fahlén verk av Inger Ekdahl, […]
| Niki Lindroth von Bahr på Färgfabriken
Det var en gång en söt duvunge, en deprimerad mördarsnigel, en skvalleraktig mullvad, några berusade insekter och en kreatör som älskade dem alla. Så skulle man kunna börja berättelsen om Niki Lindroth von Bahr, vars filmer blir till fängslande och roande fabler. I den pågående utställningen Något att minnas på Färgfabriken visas fyra filmprojekt. Lindroth von Bahr formger minutiösa urbana miljöer i miniatyr - skulpturala dioramor befolkade av förmänskligade djur som konstnären blåser liv i med film och animation. På Färgfabriken har modellbyggena ställts på podier, slumpmässigt placerade utan relation till filmerna som de hör till. De blir som glittrande […]
| 16:e Istanbulbiennalen - Den sjunde kontinenten
Den sjunde kontinenten refererar till den enorma mängd plast som guppar runt i våra världshav. Människorna har kokat plast av jordens resurser och fått fram ett material som planeten inte kan bryta ner. Överlag håller miljöförstöring på allvar på att förändra förutsättningarna för livet här. Kan människorna göra någonting åt saken? Att döma av årets upplaga av Istanbulbiennalen är svaret att vi kan. Insikt är första steget. De 56 konstnärerna, inbjudna från 25 länder, visar att vi i högsta grad är kapabla att se varandra och förstå konsekvenserna av våra handlingar. I stort är biennalen signerad Nicolas Bourriaud ett slagkraftigt […]
| Amy Simon på Wetterling Gallery
En rispa! En skråma? Ett snett streck över en barnakind. Nästan osynligt. Obetydligt? Förevigat av en polaroidkamera på 60-talet och instucket i familjehistorien. Ett foto som plötsligt träder fram ur gömmorna efter föräldrarnas död. Och vittnar om en mörkhårig, kortklippt flicka. En flicka med vitt hårband. En flicka i mönstrad klänning med vit ståuppkrage. Ett svartvitt foto av en flicka med en skada på vänstra kinden. Ett snitt som skär igenom tiden. Öppnar en skåra där det förflutna stiger fram. Ett flickebarns ansikte med en skada på kinden. Och en subtil berättelse om barndom tar form. I porträttserien "Damaged", utforskar […]
| GIBCA 2019
"Haga. Cosy shopping and fika since 1648." Jag står vid trapporna som leder upp till fästningen Skansen Kronan. Jag lyssnar på ett platsspecifikt ljudverk av Pia Sandström - men ser hela tiden den där svengelska, så flagrant ljugiga, cyniska banderollen över en av gågatorna. "Cosy shopping." Det är ju inte bara det att Haga historiskt sett varit en helt eländigt fattig stadsdel. På 1980-talet jämnades den dessutom i stort sett med marken. Det enda riktigt genuina här omkring är berget jag står vid, eller, snarare var. Att lyssna på det tio minuter långa ljudverket "Göteborgssviten: Underjorden" (2019, bild överst) innebär […]
| Tino Sehgal på Accelerator
"Det här är ett verk av Tino Sehgal. Vill du ta del av det?" Moa uttalar dessa ord med en röst som låter mycket äldre än hennes späda flickkropp antyder, och det är något behagligt och tillförlitligt i hennes lillgamla gest - som att vara hemma. Så inleds en dialog om "framsteg" i sann aristotelisk anda, samtidigt som konstverket långsamt tar form, växer med ett unikt och personligt innehåll, och fullbordas till en skräddarsydd upplevelse. Och allt detta sker medan jag går bredvid och överlämnas från ciceron till ciceron genom den nya konsthallen - en labyrint av tomma vitmålade rum, […]
| | |
|
Sök
Dagens namn
Lukas
Dagens bild
Länkspaning
Senaste inlagda Mest klickade Några slumpade
|
