Vedervärlden..

Minnesbild 1990 (eller om det var 91?).

En gång hade jag nästan en gallerist. Bra till och med. Eller bra rykte alltså, hade paret Billgren och Peter Dahl m.fl. konstnärer listade. Galleristen hette (heter?) Mohammed Sassi och drev galleriet som hette Sassi bara. Han besökte avgångseleverna på måleri på Konstfack och Mejan varje år och fastnade för det jag gjorde det året. Alltså fick jag en separatutställning! Jihaaaa!

Men denna utställning blev som den blev och senare faktiskt upphov till en barnbok min fru skrev och jag illustrerade (den blev tyvärr aldrig utgiven, men finns kvar om någon skulle vara intressserad).

Det började bra. Vernissage, massor av folk, kritiker och allt. Försäljning också. Redan på vernissagedagen och sedan två eller om det var tre bilder, som statens konstråds inköpare köpte också (Gösta Wessel var det minns jag). Tror typ tio bilder blev sålda.

Jag kommer fortfarande ihåg hur Sassis (alla kallade honom vid efternamnet) tobak luktade. Han rökte pipa oavbrutet och hade någon speciell Tunisisk tobak som inte luktade som något annat. Alltså, jag gillade lukten och honom som person också och han ville umgås med utställarna. Så om jag var på galleriet vid stängningsdags så blev det kort promenad över till Bistro Ruby på andra sidan gatan där vi sedan satt och drack vodka och åt saltgurka doppad i honung. Han bjöd. Det var hans recept och krav på att också jag skulle inmundiga samma sak. Han var vidlyftig och högljudd och jag fick flera gånger försöka dämpa honom då han högt och ljudligt förkunnade att rasism är bra och att vi svenskar är alldeles för fega, mesiga och orasistiska. Sedan var det hur mycket han älskade Saddam Hussein o.s.v. Minns att jag tänkte att han kommer att råka ut för något om han inte dämpar den där sidan av sin person.

Allt gick bra i en vecka drygt, sedan var galleriet plötsligt stängt. Jag fick veta det genom en bekant som frågade om utställningen redan var slut eftersom hon gått till galleriet bara för att få se en stängd dörr. Låst och släckt.

Onda aningar. Jag åkte dit. Stängt som sagt. Ringde Sassi. Inget svar. Ringde hela dagen utan att få tag i honom. Nästa dag samma sak. Konfererade med galleristen Ahlner som hade sitt galleri på andra sidan  gatan. Han och Sassi var kompisar. Han fattade inget. Sade att det aldrig tidigare hänt att han inte hållit tiderna. Vi bestämde att om han inte dyker upp under dagen, eller åtminstone svarar i telefon så får det bli polisen. Jag luskade reda på Sassis f.d. fru också, men hon hade ingen aning. Alltså polisanmälan, som jag och Ahlner gjorde gemensamt tredje dagen tror jag det var.

Nästa dag fick vi höra från Polisen att han var påträffad i sin lägenhet men inte ville ha någon kontakt med någon. Det gick en dag till innan han svarade på mina telefonsamtal. När han till sist svarade var det med tunn väsande röst och han undrade om jag kunde komma och hjälpa honom. Han behövde komma till sjukhus och tandläkare och hans katt måste få mat. Jag fick portkoden och åkte dit med kattmat. Sassi själv hade igenmurade ögon och svårt att tala. Två lösa tänder. Jag hjälpte honom så gott det gick, fixade soppa han kunde äta, servade kissen och följde honom till Södersjukhuset (tror jag det var).
Han hade såklart råkat ut för det jag förutspått. Han hade varit på Café Opera. Druckit massor och skrålat på om fega svenskar och sin kärlek till Saddam Hussein. När han skulle gå på toaletten hade någon följt efter honom och där inne hade han fått sitt livs omgång. Ambulans till sjukan som plåstrade om och skickade hem honom.

Minns inte så mycket mer än att han förlängde min utställningstid med en vecka och att jag fick nycklarna till galleriet och vaktade sedan själv utställningen. Nu har jag googlat lite och tror faktiskt att min utställning blev den sista. Alltså att han slog igen portarna för gott efter den. Åtminstone var det det året galleriet upphörde. Och ja, jag kan förstå om det var så att han stängde efter detta. Det var ju en svår misshandel och han kanske blev folkskygg. Kan ju ha blivit hotad också.

Och dessa händelser kom tillbaka nu eftersom jag rensar bland gamla skiss- och dagböcker. De här över 30-åriga anteckningarna dök upp och fick liv igen.

Intressantast just nu.

Två böcker (finns både som text och som ljud) av Sara Recabarren. "Insidan: SD-kvinnorna och partiet" och "Irans döttrar: En personlig berättelse om kampen för frihet i Iran".
Klar med den första och håller på med den andra. Bägge är bladvändare. Att få insyn i dessa världar...

Mellandagar.

Jag åker tunnelbana. Tvärbanan, Tunnelbanan igen. Från ändstation till ändstation. Det är mellandagar nu. Jag kan inte jobba i ateljén och inte har jag något fotoprojekt på gång. Jag åker och åker. Lyssnar på musik, knarkar nyheter och ljudböcker. Långa promenader. Väntar på att något ska haka fast. Jag vet att det kommer snart. Oftast blir det i form av ett uppvaknande mitt i natten. Tills dess åker jag. Och går. 

Dans.

Monument.

04.00.

Vaknar om natten. Somnar på dagen.
Mina drömmar brukade förut mest vara tråkiga vardagssituationer. Typ att jag gick ut till postlådan och tittade i den och där låg ett reklamblad från den lokale mäklaren.
Men på senare år har detta ändrats. Nu kan det bli vad som helst och en jag inte riktigt kan glömma och  som kanske är nog intressant för att berättas, dök upp för ett par veckor sedan. Det var (ras)Putin som skulle framträda inför Duman och då såklart även TV-sändas i Ryssland.
Han kom in och satte sig bakom ett skrivbord. Den vanliga lite sorgset nedlåtande landsfadersblicken i kameran. Andas in. Sedan kommer det: "Montenegro, Montenegro..."
Underlig blick. Kort svep av oro. Harklar sig. Sedan: "Montenegro, Montenegro, Montenegro!"
Tyst, Tittar ner i skrivbordet. Ingen säger ett ord. Så tittar han upp igen och blicken säger vad han tänker: "Vafan sa jag"? Nytt försök: "Montenegro, Montenegro, Montenegro, Montenegro, Montenegro!!!"
Brus i rutan sedan klipp till Maria Sacharova som med panik i blicken säger att det blivit ett tekniskt fel.

Samtidigt någonstans i USA. Trump valtalar med knuten hand och emfas. Ut ur hans mun kommer: "Montenegro, Montenegro, Montenegro, Montenegro!" (stående ovationer från kärnväljarna).

Ja det kanske var en önskedröm. Att dessa herrar (med flera) bara kan exekvera ett enda nonsensord när de talar till fler än en person. Känns som om det skulle kunna lösa en del problem :-).

Medvetandet eller omedvetandet får fritt spelrum i drömmen. Jag ser mitt medvetande och min fantasi som ett slags lager som fylls på allt eftersom tiden går. Det är som ett stort klot, eller en ballong där mittpunkten är min födelse då jag inte visste något om denna värld (men kanske något om den förra?) men som sedan fyllts på under tidens gång. Ju äldre man blir dess mer upplåst blir ballongen. Det fylls på med intryck, erfarenheter av gott och ont. Och allt omvandlas omedelbart till minnen som sedan dessutom börjar inverka på varandra. En ständigt svällande personlig historia. Som i mitt fall blir till ett skrotupplag där jag i en slags halvmedveten dimma hämtar mina bilder. Som sedan förtydligas och skärps till. För varje sekund som går vet vi mer och blandningen och släppet längst in i ballongen blir större. Svåråtkomligare. Kanske med ett enda undantag: åldersdemens.
Åldersdemens kan ge oväntad tillgång till sådant som hänt för länge sedan. Sådant som varit glömt i många år. Det har jag själv sett exempel på. Jag hoppas detta betyder att demensen har en annan sida vi ännu ej dementa inte känner till. Nämligen tillgång till de inre lagren i ballongen och kanske till och med möjlighet till fri rörelse i den, när denna sjukdom eller detta tillstånd gått så långt att kontakten med nuet nästan försvunnit. I så fall skulle det ju faktiskt kunna finnas en positiv sida av demensen också.

Sånt vi gamlingar märkt.

Ebba Örn skriver i Omni:

"låttexter har blivit simplare, argare, mer repetitiva och självcentrerade de senaste 40 åren. Det visar en ny studie där europeiska forskare analyserat över 12 000 engelskspråkiga låtar från 1980 till 2020, rapporterar flera medier.

I studien har forskarna bland annat undersökt hur varierande språket är i låttexterna, liksom hur många ovanliga och beskrivande ord som används. Det visade sig att musik blivit mindre komplex textmässigt, och samtidigt innehåller fler känslobeskrivningar än förr.

Eva Zangerle, en av studiens huvudförfattare vid universitetet i Innsbruck, säger till The Guardian att låttexter kan spegla hur samhällets värderingar, känslor och intressen förändras över tid".

Ja vad ska man säga om det? Kanske att Bob Dylan, Joan Baez eller John Lennon inte längre är relevanta? Texter som utgår från något annat än "jag eller mig" blir allt mer sällsynta. Spegeln är viktigare än fönstret. Alltså en parallell till debatten om autofiktion i litteraturen. Zangerle har nog rätt. Sällan hör man idag en text som hanterar en politisk fråga eller en aktuell händelse. Det är introspektion som gäller idag. Och inte bara i låttexter.

Nyfiken.

Av en slump kom jag att se ett namn på en person jag kände för 30 år sedan. Vi studerade bägge konst, förberedande, på samma skola. Fast vi umgicks aldrig. Det blev bara: Hej!
Personen i fråga hade inga problem med att skryta om sina "lånade" arbetsprover eller om planerna på att fortsätta i samma anda på högskolenivå. Det handlade bara om att vara bra på att prata. Och att "låna" bilder från andra. Inte världens mest populära klasskamrat kommer jag ihåg.

Men nu blev jag nyfiken eftersom detta var en person jag nog sällan tidigare skänkt en tanke men nu kom ihåg. Googlade förstås och kom fram till en hemsida och ett digert CV med utställningar på välrenommerade gallerier både i Sverige och utomlands plus stipendier från diverse håll. 

Kan detta vara "fake it till you make it"? Eller? Vem minns en utställning på ett galleri som då ansågs vara i den bättre delen av skalan men som inte längre finns? Som slog igen portarna för 25 år sedan? Och ingen minns. Och inte funnits sedan långt innan internet uppfanns. Och vem orkar/känner sig manad att kolla uppgifterna? Och varför i så fall? I det okända skiktet kan vi skriva vår egen historia!

En till bok.

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali.
Borde vara obligatorisk läsning i skolan och även för Tidökumpanerna. Det skulle nyansera saker lite och få in en gråskala i den svartvita världsbilden. Förresten ändrar jag mig. Inte bara obligatorisk läsning i skolan utan för alla vuxna också. Hedersproblematiken problematiserad :-). Läs!

Bra artikel i Kunstkritikk av L-E. H. Lappalainen.

Kort smakprov: "I dagens konstvärld är det inte de politiskt korrekta åsikterna som är problemet (det är ju bara åsikter), utan de politiskt korrekta människornas beskäftiga och självrättfärdiga krav på att alla måste anpassa sig till deras värderingar; den uppfostrande tonen och den narcisissistiska kränkthet när någon bryter mot etiketten är fruktansvärda vapen mot känsliga varelser som konstverk och kritiker. Det är en extremt brackig socialitet som vill tvinga oss alla till anpassning.".
Länk: https://kunstkritikk.no/stockholmssyndromet/.

Bio idag.

Såg "Anselm", Wim Wenders film om Anselm Kiefer, på Filmstaden Victoria. Världens minsta salong, 11 platser. Så förväntningarna från Filmstadens sida på publik och intäkter verkar vara moderata, kanske bara så att de av någon anledning känner sig tvingade att visa den. Filmen visas i fyra dagar kl. fyra varje dag (ska visst bli en omprövning på onsdag om den ska visas mer). Och jag kan bara säga att jag är glad att jag hade möjlighet att se den. Det är faktiskt ett litet mästerverk i sig när Wenders visar sin tolkning av Kiefers liv och verk. Inte minst musiken var nästan lite för bra. Ingen gick under eftertexterna. Alla (11 :-) satt kvar och lät texterna rulla för ingen ville nog missa avslutningsmusiken. Alltså sammantaget, oaktat ens eget förhållande till Kiefer, en upplevelse!

Stämning, upprepning och leda.

Stämning är ett av några ord i svenskan som har fler än en betydelse. Dessutom utan att betoning eller uttal ändras. Här handlar det om stämning som i julstämning. Det finns verk i olika konstformer jag vill se om, läsa om. En del av dem regelbundet återkommande. Jag har till exempel en roman jag läst om säkert fem gånger och nu ibland bara läser något slumpvis uppslag ur. Så klart är det inte handlingen jag vill återvända till då, utan stämningen. Jag vill känna den stämning som för mig finns i boken. Samma med några filmer. Film är ju ett så allomfattande och fantasifientligt medium att när man sett en så är det klart. Uttömt. Hur bra den än var. För det mesta alltså. Men sen finns det ett fåtal filmer som skapar en stämning jag vill återvända till. Då spelar det ingen roll att jag kan handlingen och i vanliga fall är allergisk mot upprepningar. Så är det förstås också med nästan all poesi som bara förmedlar stämningar och i en hel del bildkonst.

Upprepning och uttråkning. Musik. När det gäller musik fungerar det så för mig att jag lätt blir uttråkad om musiken fastnar vid första lyssningen. Det ska finnas någon form av motstånd som gör mig nyfiken, något att förstå eller övervinna. Något som betalar sig dess mer om jag inte omedelbart ger upp och slutar lyssna. Jag antar att det är delaktigheten jag är ute efter. Att få känna sig lite som en medskapare när polletten trillar ner. Och ju svårare det är desto större blir belöningen. Men efter det stadiet följer en längre eller kortare period av maximal njutning innan det långsamt börjar gå över i leda även här. Fast ibland tar det hundratals lyssningar innan upprepandets tristess infinner sig. I några väldigt få fall blir det aldrig så.

Sushi. Jag kommer inte ihåg när jag åt sushi första gången men minns att jag var skeptisk. Rå fisk. Och inte gillade jag det så mycket heller. Men ändå åt jag det en andra och en tredje gång (varför?) och till sist kom belöningen (eller om det var bestraffningen?) med ett sushisug som gjorde att jag hade kunnat äta det varje dag. Innan avmattningen kom och idag äter jag sushi kanske en gång i månaden. Oftare vill jag inte ha det.

Jaha, nu har jag vecklat in mig i ett resonemang med flera olika trådar som liksom inte har något samband. Lösa tankar bara. Men ett försök att knyta ihop det hela får bli att tillämpa stämning på mat också. Det finns en maträtt ingen utanför min familj känner till. Den heter strandsallad och uppfanns en varm sommar av min son, när vi skulle tillbringa dagen på en strand och inte kom på någon lämplig mat att ta med. Han gjorde en pastasallad av det som fanns tillgängligt och den fick namnet strandsallad. Varje gång jag äter den hamnar jag i "varm-dag-på-stranden" stämning. Och den förekommer så sällan på matbordet att jag inte tröttnar på upprepningen heller.

Super Fujica-6.

Nyservad och just hemkommen från Amsterdam camera repairs, kommer denna att bli min följeslagare från och med nu och fram till hösten. Då kommer jag att bestämma mig för om jag ska ha kvar den eller sälja.

12 bilder på en 120-rulle. 6x6 cm negativ. Mycket fin optik. Hopfällbar. En större ficka funkar. Ingen automatik. Inga batterier. Inte ens spänns slutaren när filmen dras fram (vilket är den mekaniska konstruktion som annars brukar ge upp på denna typ av kamera).
Alltså precis som jag vill ha det. Tillverkad 1955 och i nästan samma skick nu som då = Inspiration!

Svärmare.

I morse såg jag dem igen. 8-9 väldigt små flugor, nästan genomskinliga som precis mitt på vår gård utför en underlig dans. De rör sig inom en radie av ca 50cm i alla riktningar, men hela tiden på samma plats. Precis mitt på gården. Varje morgon i en vecka nu. Kan inte undgå tanken att det är de 8-9 kaniner, marsvin och katter som är begravda på olika platser på gården som hälsar på i sina gamla lekplatser och jaktmarker. När jag ser dem är det som om de vinkar glatt till mig.

Fössta Tossdan i Mass 2024.

ÅB om FH.

Angående recension av Filip Hammars film "Den sista resan". Jag har inte sett filmen utan endast läst recensionen i DN i söndags. Det handlar alltså om en film där FH arrangerar en resa till Frankrike för sin åldrade far, som på så sätt ska få återuppleva ett Frankrike han älskat och på olika sätt ägnat mycket av sitt liv åt. Nu är fadern i skröppelstadiet och orkar inget. FH köper en gammal Citroën och åker iväg till Paris  med sin far och så vidare, allt. Allt. Hyr till och med in skådespelare som på plats ska agera ett Frankrike som inte längre finns, allt för att fadern ska få återuppleva Frankrike som han minns det. M.a.o. idag en kuliss.

Framgången verkar skifta och det blir såklart tårar här och där när faderns verkliga tillstånd blir uppenbart. Åsa Beckman sammanfattar projektet i DN. Citat: "Det blir alltmer oklart för vems skull resan görs. Är det för att fadern ska få återuppleva Frankrike eller är det sonen som ska få tillbaka den pappa han en gång hade?" slut citat. Således två möjliga motiv för projektet. En annan recensent (som jag inte läst) har dessutom tydligen tidigare i samma tidning kallat filmen en "Kärleksbomb".

Nu lever vi visserligen i en tid då partsinlagor kallas dokumentärfilmer och där det är vanligt att människor filmar t.ex. olyckor och polisingripanden med sina mobiler. TV-serier, t.ex. Böda sand, Ullared m.fl. som bara handlar om att skratta åt andra (underförstått korkade) människor, har höga tittarsiffror. Dokumentation och publicering av allt som tänkas kan och helst med inslag av filmsekvenser på någon person som ska gråta framför kameran har blivit norm. Så verkar det för mig i alla fall. 

ÅB ser två alternativ som drivkrafter för FH. Men varför ser hon inte det tredje, för mig det första och mest uppenbara alternativet? Att göra en film! Att visa upp den sorgliga fadern i sin oförmåga och den lidande sonen, på biografer så att tusentals människor i Sverige kan se när fadern i sin ålerdoms svaghet inte klarar av att skära upp en obergine. Tror verkligen recensenterna här att detta projekt hade genomförts om inte filmen vore själva syftet? Hade FH tagit sin far till Frankrike om ingen utomstående hade fått veta det? Utan publik? Och hur var det för fadern att ha ett filmteam som skulle dokumentera allt han gör? Kanske ta om scener?

I mina ögon verkar detta vara historien om hur man slår mynt av att ta ifrån en gammal man hans värdighet inför publik.

Belsebubbens olika skepnader.

Hur ska det gå?

Wim Wenders gör film om Anselm Kiefer. Wenders filmer är i övre delen av min tio i topp lista för filmkonsten. Och Kiefer är periodvis (varierar lite med dagsformen) etta på tio i topp listan för enskilda bildkonstnärer. Se mer här.

Arbetsgång.

Aldrig vet jag vad som ska komma när jag börjar kladda färg på något. Men det funkar ändå så att kaos efter ett tag klarnar och vänds rätt. Och då är det bara att fortsätta. Då kommer också de medvetna funderingarna. Som inte ovanligt kan ta flera dagar av att bara sitta och glo på en bild i ateljén för att på tredje veckan vakna mitt i natten och veta. Snabb notering i skissboken vid sängen för att inte glömma.
Låter förstås osannolikt, men har man flera bilder på G samtidigt så funkar det i alla fall och något blir faktiskt gjort. Så är det med denna nedan, som varit med länge i olika skepnader, föregången av otaliga skisser i mindre format. I går natt vaknade jag som vanligt med ångest över verkligheten, vad händer i Ukraina och Israel och här i orten mm. mm. det som ringer och skriker i hjärnan efter dagens eko, aktuellt och rapport. Och då såg jag alla dessa symboler för religioner och militärer dala ner genom vattnet till de döda och förlora sina betydelser. Det som det handlar om. Religioner, pengar och territorier. Påhitt. Eller hittepå heter det visst numer. Pågående arbete. Vet inte hur det kommer att se ut till sist. PS 26/2, i morgon kommer en ny version för nu måste ju Natosymbolen läggas till också. 1/3, på plats. 

Alla dessa självbiografier.

Som jag konsumerar helt urskiljningslöst. Jag tycker ju att alla människor har något att berätta. Men ofta är den person man kanske tror ska vara intressant istället den minst intressanta. Och vice versa.Tråkigt också att alla numer verkar känna sig tvungna att fabricera något barndomstrauma om inget verkligt finns. Värst är jättenepobabymännen. Som alltid beklagansvärda på fler än ett sätt. Den ene snyftar om att ingen såg honom i barndomen och den andre koketterar med att vara så "härligt" oförmögen att klara vardagen att han tvingats anställa en person som ser till att han betalar sina räkningar. M.a.o. en personlig assistent. Vilket sorgligt öde.

Men, nu var det inte det som fick mig att skriva detta, utan något annat jag funderat rätt mycket på. Nämligen minnet. Eller minnesförmågan. Under året som gått har jag plöjt kanske 10-15 självbiografier av skiftande kvalitet. Gemensamt för alla är detaljerade minnen från tidig barndom, kronologisk järnkoll på olika händelser i livet mm. 

Detta är något fullständigt utom räckhåll för mig. Mina minnen är kaotiska, uppblandade, oordnade och säkert hälften är dessutom felaktiga/inbillade. Jag har mina minnen mer som i en drömvärld och flera fullständigt polisförhörbeständiga, som inte kan ha inträffat. Alltså ganska klara minnen av händelser jag inte kan ha upplevt. Men som icke desto mindre ingår på likvärdig basis i min minneskatalog. Tur är att jag efter att mitt första barn föddes 1993, kraftigt utökade mitt redan tidigare näst intill maniska fotograferande av precis allt i vardagen. På så sätt kan jag bara gå till något av de över 100 fotoalbum jag har märkta med tidsperiod, om jag vill kolla något.

Värre är det med äldre tider. Där blir det oftast fel. Jag har också massor av gamla skissböcker och hittade en låda till med sådana i en vindsröjning förra året. Alltså anteckningböcker med både bild och text. Nu har jag läst i några av dem och redan där fått ändra och flytta om en del händelser jag trodde mig veta allt om. Och då pratar jag om sådant som hände när jag var 20-25 år gammal! Så vad gäller minnen ligger jag inte med bland de främsta :-).

Så vad ska jag nu tro om allt detta? Först såklart att jag är ensam om att bara ha fragmentariska och ibland t.o.m. falska minnen. Hur kan annars alla som skriver självbiografier ha allt så klart för sig? Sen blev jag lite lättad då min kompis D. och jag bestämt att vi ska återuppliva brevskrivandets konst och jag fick det första brevet från honom i förra veckan. Han skriver nämligen till en del om samma sak. Alltså falska och okronologiska minnesbilder. Så då är vi i alla fall två då. Och det får jag väl nöja mig med nu. Jag är i alla fall inte ensam!

Jag kan ha skrivit något liknande förut...

Men minns inte riktigt. I alla fall gör jag det nu på förekommen anledning. Som är någons "ilska" inför en målning. Abstrakt eller snarare konkret då förstås. Kan man bli arg på en målning? Nä det tror jag inte. Det som kanske retar en är väl i så fall att bilden inte säger en något men att man samtidigt vet att andra påverkas av den. Så då är det dessa andra man blir arg på? För att de gillar något jag inte gillar? Nä det är nog också fel. Återstår att man blir arg på sig själv, för att man inte förstår vad det är andra gillar med denna målning. Vad är det de förstått som jag inte förstår?

Svaret är ingenting, för det finns inget att förstå eller tolka. Problemet är egentligen att många människor som står inför en målning ställer sig frågan: Vad är detta? Eller: Vad föreställer detta? Ordet vad blir då en stoppkloss svår att passera. När inget svar på detta vad finns så reagerar en del med ilska. Man känner sig lurad.

Antag nu att man byter ut vad mot hur. Hur är detta? Hur är denna målning? Då blir det något helt annat. För allt har ju faktiskt något slags uttryck. Om man inte är alltför negativt inställd redan från början så kanske man kan ta till sig detta uttryck. En målning behöver inte föreställa något annat än just en målning. Vad föreställer ett träd? Vad efterliknar Koltrastens sång? Både Koltrastsången och trädet har ett uttryck. Något man kan ta till sig eller förkasta.

Jag hade en gång på Gerlesborgskolan en lärare som gav oss elever i uppgift över helgen att gå ut och hitta träd och sedan ställa oss så att vi med armar och ben så mycket som möjligt efterliknade träden vi valt. Och sedan känna efter hur det kändes. Det tog ett tag innan jag fattade vitsen med detta men det handlade ju bara om att få upp ögonen för alla de uttryck vi har runt oss. Börjar man titta noga på träd (eller nästan vad som helst i naturen) så är det lätt att urskilja att det där trädet är glatt, det där är yvigt och påstridigt, det där är ett tillbakadraget och blygt träd osv. osv. Inbillning eller inte är ointressant, det är bara det intryck trädets form ger som är intressant och möjligen lite gåtfullt :-). Samma gäller för måleri och annan konst. Eller varför inte musik? I det fallet finns inga problem med att ljuden inte försöker efterlikna något annat. Och inte heller i dans. Eller poesi.

Detta går att öva på. Det är enkelt, ta en promenad och titta på träden. Försök vara ett av dem. Hur känner du dig då? Lyssna på koltrasten. Det den förmedlar med sin sång går inte att översätta till något annat medium. Den försöker inte efterhärma eller avbilda något annat ljud. Och precis likadant kan det vara med måleri också om man inte blockerar sig själv med avbildandets diktatur.

Work in progress.

Målar på alla samtidigt. Och flyttar runt dem. De som bara är grå är inte påbörjade än. 36 bilder än så länge. Allt har jag sett inom eller utom mig. Från barndomen tills idag.
Jag håller ju på med Östergrens "Renegater". Någonstans i den stod det (ungefär) så här: "Detta är vad som kommer när jag gett upp allt motstånd. När jag slutat försöka vara någon annan".
För mig var det huvudet på spiken. Jag har ingen position att försvara och bryr mig inte längre om vad andra gör, vad som anses "samtida" eller ens ifall någon gillar vad jag gör eller inte.
Det är inte bara nackdelar med att bli äldre...

Denna bild kommer jag kanske att byta ut fler gånger här, allt eftersom den förändras. Varje delbild är i formatet 18x24 cm. I dag är det version II som syns nedan. Nu (26/1) är det version III. Nu (6/2) är det version IV. I dag (8/2) är det version V. I dag (14/2), version VI. Idag (19/2), version VII och nu får denna vila ett tag då jag har annat på G. Och nu var det slut på vilan. Version VIII (22/4). 

Black och Östergren.

https://readingamericangeography.mattblack.com/

En helt annan sak. Det är ju söndagskväll och i morgon arbetsvecka så jag tar en tanke till här och nu innan jag glömt den. Och det är en undran om någon fler än jag tycker sig vara i närheten av diverse konspirationsteorier vid läsning av Klas Östergrens romaner? Har börjat på Renegater och trots typ 30 år sedan jag senast läst något av Östergren kände jag genast igen känslan av att inte riktigt veta vad det är jag läser. Liksom en till spionroman halvvägs förändrad vardagshistoria. Och precis så är det nu också efter alla år. Underhållande och spännande men med någon slags fantastisk överdrivenhet. Lite som diverse konspirationsteoretiker möjligen tänker. Men skit samma. Jag blir både underhållen och upplyst. Språket är ju så bra det bara kan bli och intrigen oförutsägbar. Så som litteratur får man väl säga att detta kanske är en åtta eller nia i Sverige, som jag ser det då.

Min filmkanon.

Jag vill dela in spelfilm i tre fack: krig, kärlek och övrigt. Nöjer mig med dessa eftersom jag är en ganska sporadisk filmtittare. Så då börjar jag med krigsfilm eftersom krig är ämnet alla dagar i alla medier numer. Jag har kanske inte sett så många men tar upp de som gjort så pass starkt intryck att jag faktiskt minns dem. Den första var Micael Ciminos The Deer Hunter. Den andra var Stephen Spielbergs Rädda menige Ryan. Men då hade jag inte sett Tarkovskijs mästerliga Ivans barndom. De två förstnämnda filmerna visar (i likhet med alla andra krigsfilmer jag sett) krigets katastrofer och "action" men Ivans barndom fick mig in i den känsla jag tror jag skulle leva i om mitt eget land faktiskt befann sig i krig. Svårt att riktigt förstå hur han gjorde det där, men Tarkovskijs är liksom i en klass för sig. Förresten får man nog kalla Offret för krigsfilm också. Och samma verklighetseffekt där, i inledningsscenerna åtminstone.

Sedan var det kärleksfilmer då. Och den genren vinns överlägset av Pawel Pawlikovskis Cold War. Slutscenen närmar sig nog det bästa som gjorts på film. Åtminstone kan inte jag komma på något som är i närheten. Fast en till film kanske får komma med I denna kategori ändå och det blir då Lucas Moodyssons Fucking Åmål.

Så blir det avdelningen för Övrigt. Här ryms också komedi och experiment. Svårt att få nån ordning här men jag har gillat allt jag sett av Jim Jarmuch. Anna Odells oväntade ingångar i Återträffen tycker jag gör den till en förnyare av mediet och därmed blir hon Bergmans arvtagerska i Sverige. Bergman har jag dock inte kunnat ta till mig då de borgerliga miljöerna han ofta använde närmast är science fiction för mig. Så i och för sig kan ju t.ex. Fanny och Alexander få kvala in i den kategorin (science fiction). Fast egentligen tycker jag bara att den är långtråkig så nej.

En film jag tänker se om är Cloé Zhaos Nomad land. Den gjorde mycket starkt intryck på mig.
Levan Koguashvilis Brighton 4:e gatan också. Såg den i går kväll (streamad på TV:n) och kommer nog att vilja se om den med.
Skrattat har jag gjort åt David Zuckers Den nakna pistolen och åt alla Josef Fares alster. Bägge min humor.

Detta inlägg kommer jag nog att fortsätta på andra dagar då jag kommer ihåg andra saker. Men just nu är det ovanstående det jag minns och därmed det som tagit en ordinarie sittplats i min hjärna.

Vinter.

Jag krymper. Världen krymper. Allt blir mindre och instängt, mörkret krymper världen. Jag är en helt annan person under den mörka och kalla årstiden. Går in i en annan verklighet. Dimension. Inte så att jag skulle vilja slippa detta för det har också fördelar. T.ex. är vinter och mörker mycket främjande för bildarbetet. En solig sommardag är ungefär det sämsta som kan hända mig om jag vill åstadkomma några bilder av värde. Men jag, som person, mår oändligt mycket bättre de tider på året då det går att gå åt alla håll utan hinder av snö, ljusbrist eller kyla. Utan tjocka begränsande kläder. Utan att vara nedtyngd.
I den bästa tillvaron (som tyvärr aldrig kommer att inträffa pga ekonomi och annat) skulle jag arbeta heltid (sju dagar i veckan) i min ateljé från oktober till maj/juni för att sedan bara vara ledig och bada i hav och sjöar och fotografera och kanske skissa lite resten av året. Så ser min drömtillvaro ut. Jag har varken behov av ägande eller längtan efter att resa e.dyl. Att ha råd att omvandla livet till bilder och sedan göra ingenting är min dröm.

Vojne, vojne..

Beckers Normal, den klassiska oljefärgen jag aldrig avvikit från, slutar tillverkas! Varför? Vem vill målarkluddarna så illa? Hur ska jag nu kunna fortsätta? Hela min arbetsgång rubbas. Akryl är oberäknelig skit oavsett märke och pris, så jag brukar alltid börja med akryl eller annan plastfärg för att sedan gå över till olja när det börjar ta form och bli något som kanske kan hålla ett tag. Och då ska det vara just Beckers Normal. Den enda jag är helt överens med. Den enda oföränderliga :-( :-( :-(

PS 5/2. Tydligen är det bara 150 ml. tuberna de slutar tillverka. De mindre finns kvar om jag förstått saken rätt. Alltså ett nytt grepp för att öka priset :-).

En dag i förskingringen.

A-6176: Jag överlevde Auschwitz.

Bok av Ferenc Göndör. Titeln stämmer förstås med historien men denna historia är inte "bara" den vanliga om vidrigheterna i lägret osv. Den är mycket mer. Själva Auschwitzdelen är inte så lång, längre är berättelserna om innan och efter. Om hur livet (allt) ändrades. Jag har nog inte riktigt läst den historien förut, så den här boken gav mig något utöver vad jag väntat mig.
Jag har ännu inte besökt Auschwitz men planerat att göra det i åratal. Vet inte alls hur jag skulle reagera så frågan är om det vore bäst att åka ensam eller med sällskap? För mig har Georges Didi-Hubermans lilla bok "Näver" varit den ultimata vägledningen tidigare. Men nu tror jag att jag vill lägga till Göndörs, också den ganska tunna bok till det jag tycker är nödvändig läsning. För alla.

Framtiden.

En sak tror jag är fullständigt klar. När arkeologer eller om det blir historiker i en riktigt avlägsen framtid försöker tyda och värdera dagens konstscen så får de problem. Antag att föremål hittas men inga texter, eller fel texter. Antag att kontexten helt gått förlorad, fullständigt glömd, och bara de nakna verken hittas. Vad ska de tänka, säga, tolka, förmedla?
Undrar om det finns några samtida konstnärer som tänker i de banorna eller är det bara jag? Är det jag som tänker fel? Det kanske helt enkelt inte spelar någon roll? Synpunkter mottages med glädje. Det är en fråga jag ställer.

Feber är underskattat.

Ligger på soffan med första förkylningen (inte Covid, testat) sedan innan pandemin. Lite frossa av feber typ 38-39 max. Glider ut och in i medvetande och drömvärld. Liksom varken sovande (går ej pga skrällhosta) eller fullt ut vaken och medveten. Det slår mig att eftersom jag inte har något viktigt jag missar pga detta så är det inte ett helt obehagligt tillstånd. Tankarna inte i så strama tyglar som vanligt och en trötthet som ju faktiskt inte heller är obehaglig. Inte ens dåligt samvete för något jag skulle gjort för jag kan ju helt enkelt inte. Katterna kliver omkring på mig och jag dåsar bort till en annan värld igen. Och jag vet ju att det är ofarligt. Bara att vänta ut! Inte helt fel faktiskt.

Bångens pojkar.

Heter en "ungdomsbok" från början av 1930-talet. Det var författaren Per Nilsson Tannér som samlade in historier som levt kvar i gränsbyarna i Jämtland och Tröndelag ända sedan Sveriges sanslösa oprovocerade anfallskrig mot Norge under Karl XII, 1716-18. Generalen Armfeldt fick i uppdrag att sätta ihop en armé som skulle gå mot Trondheim från Duved, som var uppsamlingpunkt. De flesta soldaterna hämtades från Finland (som ju var en del av Sverige då) men en rote skulle också fyllas i jämtland. En rote betydde soldater, hästar, kor och spannmål. Hur många/mycket av varje vet jag inte.

Bångens pojkar handlar om Erik Bång från Offerdal och hans föräldrars häst Pyla. Pyla tillika hans bästa vän. Historien börjar när beskedet kommer i kyrkan en söndag, att han måste bege sig till Duveds skans för att ingå i den armé som ska gå in i Norge och anfalla, plundra och döda alla som kommer i vägen. Dvs hans egna vänner och släktingar. Jämtland och Tröndelag var på den tiden mer sammanflätade än Jämtland och resten av Sverige.

Sedan följer hela marschvägen in i Norge och senare tillbaka till Sverige via den katastrofala nyårsmarschen över Bukkhammaren och Blåhammaren nyåret 1718-19, då ca 3300 man frös ihjäl på fjället.

Boken följer den 19-åriges Erik Bångs alla faser, tankar och känslor han tvingas genomgå. Sorgen över Pylas död, fasan över att själv döda en människa som lika gärna kunde varit nån från hans egen by, rädslan för att möta sina kusiner eller sin Norske morbror som bor på en gård inte långt från marschvägen. Kasten mellan att vara stolt karolin i kung Karls oövervinnerliga armé och ynklig bondpojke med hemlängtan. Tvivlet på kriget. 

Jag vet inte varför jag på senare år så ofta har kommit att tänka på denna vidriga historia (som visserligen alltid har varit med i utkanten av medvetandet riktigt kalla vinterdagar) men tror det flöt upp igen 2018 efter en fjällvandring där vi korsade denna armés marschväg där de frös ihjäl på väg hem över fjället. Sedan späddes det nog på 2022 när Putin gav sig iväg i samma hjulspår som Karl XII med sitt obegripliga anfall mot sin fredliga granne. Många Erik Bång i den ryska armén också.

Hur som helst var Bångens pojkar en av kanske 10-15 böcker i min mormors och morfars bokhylla och jag läste den när jag var typ 12. Visserligen är den tunn och skriven med tanke på läsare i tonåren, men ungdomsböcker från 30-talet är inte lika "snälla" och PK som de är idag. Den innehåller riktigt otäcka historier och den gjorde såklart ett outplånligt intryck på mig i min pojkvärld. 

Så, vart vill jag komma med detta? Jo mitt sätt att jobba med bilder är ju att försöka stänga av alla tankar och allt medvetet och försöka komma under eller bakom det tänkta. Och detta arbetssätt har på senare tid fått bilder och föreställningar jag nog burit på sedan en glömd barndom att dyka upp, och då återkommande detta med "dödsmarschen" över kölen. Och Bångens pojkar.
Så jag sökte upp boken på Bokbörsen och köpte den. Läste. Och med det kom en slags insikt om att måleri (och även andra tekniker) för mig nog kanske i första hand är en slags bearbetning av... Vad? PTS by proxy? Tappade tråden lite. Återkommer en annan dag.

Samarbeten.

Se, lyssna eller läsa?

Jag är inte riktigt någon filmmänniska även om jag såklart gärna ser en film, om den i min smak är riktigt bra. Film som medium tillhandahåller ju det mesta och lämnar lite till fantasin. Man behöver inte tänka sig miljöer eller utseenden utan allt finns redan där (utom lukter). Och då menar jag förstås konventionell spelfilm, sådan som går på bio. Ren underhållning alltså.

Att lyssna, på radio eller ljudbok, är mer ett halvt steg in i en egen skapandeprocess. Man får bara orden och sammanhanget levererat, allt annat måste man skapa sig egna bilder av. Det enda som inte rktigt kan påverkas är tempot eftersom någon annan talar/läser.

Att läsa ger i min värld den ultimata upplevelsen där nöjet och lusten består i den egna skapelseakten som hela tiden krävs för att sätta ihop tecknen till ord, orden till meningar och sedan illustrera det hela med ljud, bild och lukter. Allt som referenser till egna erfarenheter och upplevelser eller nyskapade fantasier och föreställningar.

Därför tror jag det är livsviktigt för skolan att alla barn övas i att läsa. Det övar samtidigt fantasin och föreställningsförmågan och därmed kreativiteten. Och kreativiteten fungerar även i andra sammanhang. 

Så tonvikt på läsande och gärna sådant som inte är det mest lättillgängliga borde komma högre upp på önskelistan hos våra kära skolpolitiker än det eviga tjatet om matematik som man ju ändå sällan har någon användning för utanför skolsalen. Eller hur många är det som i vardagslivet/jobbet löser ekvationer? Bra svenska och ett rikt ordförråd däremot förbättrar chanserna till ett bra liv, förutom att det kan vidga sinnena och inte bara ge ett bra liv utan ett rikt också. Rikt på sådant som inte alltid kan mätas i pengar.

Roy Jacobsen.

Nu har jag påbörjat del fyra av dessa: De osynliga (2014), Vitt hav (2016), Fartygets ögon (2019) och Bara en mor (2021), omöjligt att inte fortsätta med nästa direkt när en är slut. Får backa till Hemsöborna för att hitta något jämförbart. Kombinationen av i mitt tycke mer världslitteratur än Fosse (fast ska erkänna att jag bara läst de tre Hundmanuskripten av F.) och dessutom "bladvändare"...

Saxat från Norstedts förlags hemsida:
Roy Jacobsen, född 1954 i Oslo, debuterade 1982 som författare efter att ha haft en rad yrken, bland annat valfångare, snickare, lärare och vårdbiträde på en psykiatrisk klinik. Hans stora genombrott kom med romanen Segerherrar (1991) som bland annat belönades med det svenska Ivar Lo-priset. De senaste romanerna, De osynliga (2014), Vitt hav (2016), Fartygets ögon (2019) och Bara en mor (2021), vilka utspelas på en ö i Nordnorge, har hyllats av en enig kritikerkår. Roy Jacobsen är ledamot av Norska Akademien och är bosatt i Oslo.

Dokumentärfotoutställning på Arbetets museum i Norrköping.

Mina bidrag.

Nu är det -15 i Stockholm.

Och inte -30 och storm, som det var på Bukkhammaren och Blåhammaren och Sylarna 1719 när Karl XII:s armé försökte ta sig hem i sina usla sommaruniformer. Den historien har spökat för mig ända sedan jag var barn och varenda gång det blir lite obekvämt kallt och mörkt, som nu i morse, så snuddar den förbi längst ut i utkanten av medvetandet. Som ett tunnt, blekt stråk av något vitt en tiondels sekund längst ut i synfältet. En hög bortdöende ton och en lukt av kyla på fjället. Förbi innan jag hunnit reagera. Nästan så jag ibland tror att jag själv minns detta :-)
Se också här.

Läsning om nästa konstnär i min egen de-som-betytt-mest-för-mig-lista.

Tom Waits var som en "utväg" i mitten av 1980-talet. Ett andningshål för de frustrerade över den slätstrukna 80-tals musiken. Först albumet "Sword Fish Trombones" och sedan nästa år mästerverket "Rain Dogs" (med omslag från Anders Peterséns Café Lehmitz foton). Waits blev liksom banérföraren för hur man kunde uttrycka sig. Tidsandan, eller vad det ska kallas. Svenska konstnärer som t.ex. Max Book tog upp tråden i bildvärlden. Mer än en fest var jag på där endast Waits spelades. Läs artikeln i länken ovan.
Nu ska det här inte läsas bokstavligt. Alla varianter fanns då som nu, men det jag menar med Waits betydelse är att hans och Katherine Brennans (hans fru som spelar en mycket stor roll i musiken) betydde mycket mer för bildvärlden då än de franska filosofer som gärna nämndes i konstnärskollektivet (utan att någon hade läst och än mindre förstått vad det handlade om:-).  Det var Focault och Derrida som gällde eftersom tidens mest inflytelserike konstkritiker sade så.
Det handlade då om att sätta sig in i och förstå teorier som krävde (och kräver) minst heltidsengagemang eftersom de rymmer frågeställningar som inte bara går att "tenta av" eller läsa igenom och tro att man begripit. Är man då inne i konstkolesvängen som betyder många års studier på den praktiska sidan, minst heltid, så går det helt enkelt inte att klara av filosoferna också. Verkligheten: Duon Waits o. Brennan i stället när man ville sträcka sig ut över ytterligare uttrycksmedel. Tillräckligt intressanta texter och musik som kunde ha bäring på måleri mm. :-).
För min egen del fanns jazzen också, men den musikformen hade nog avsevärt större problem att nå ut. Fel tid liksom... Trots tillskott som t.ex. Stina Nordenstam.

Recycling.

Jag jobbar på i ateljén, måleri en period nu (brukar bli det den mörka årstiden), och målar över mina gamla alster. Jag har kommit på att det är lösningen på "prylproblemet". Alltså att jag producerar en jämn ström av målningar och annat som bara blir stående och i slutänden måste hanteras av någon annan när jag gjort min sista bukt.
Förut har jag ett par gånger gjort mig av med allt, en gång i en brasa och en annan gång i en container. Men nu har jag kommit på ett bättre sätt. Övermålning.
Jag hade en utställning för snart ett år sedan, visade en massa målningar, som då var aktuella för mig, men nu inte betyder något alls. Sålde givetvis inget så allt kom tillbaka till ateljén i en lastbil (bara det, 70 mils avgaser..). Sedan har målningarna stått där staplade mot ateljéväggen. Någon har jag tagit hem men resten har jag grundat om och de är nu återigen i sitt jungfruliga omålade skick. Färdiga för min måleriterapi under den kommande vintern. Måleriterapi, det är lite så jag tänker på det. Får jag inget utlopp för det här behovet av att göra bilder så blir jag olycklig, men producerar jag en mängd objekt som bara står och tar plats så blir jag också olycklig. Lösningen: övermålning!
Bilden nedan har faktiskt transformerats fyra-fem gånger. Började 1992 som en figur i stående format. Hängde i källartrappan 1996 till 2018 då jag fraktade den till ateljén. Vände den till liggande 2019 och målade över. Nya varianter 2020-21 och sedan den stora som hänger på ena kortväggen i utställningsbilden i länken ovan. Och numer sedan någon vecka tillbaka ser den ut så här (klicka på den). Recycling!

En del kommer jag inte ifrån.

Jag har liksom kanske de flesta en del inspirationskällor som stannar i bakgrunden år efter år. Jag har nog nämnt ganska många och här kommer en till. Josef Sudek. En arm bara, men ändå släpande den tunga kameran. Driften att åstadkomma de där bilderna... För mer info: Googla.

Korsbefruktning.

Förr, innan ljudböckernas och läsplattornas födelse, gick jag ofta till biblioteket och lånade böcker. Så ofta att jag faktiskt blev utnämnd till meste låntagare ett år i mitten på 90-talet. Nu var det mest barnböcker jag läste för ungarna då men också en hel del eget. Min bibliotekstaktik var att på måfå strosa omkring bland hyllorna och plocka ut en bok här och en där. Utan att titta. Sedan gick jag hem och läste rubbet. Eller kanske inte riktigt. Om något var oläsligt för mig så blev det ett kapitel eller två men därefter stopp. Man måste ju hushålla med tiden också. Det enda verkliga kapitalet, och inte kasta bort den på skräp.

Nu blir det ofta ljudböcker. Perfekt på tunnelbanan och i bilen. Men taktiken är densamma. Tempot har faktiskt ökat med åren och nu går det ju dessutom att öka tempot i själva läsningen i ljudboksappen om man tycker uppläsaren är alltför seg :-). Men, resultatet av mitt fragmentariska läsande är att jag ofta inte kommer ihåg vad jag läst eller blandar ihop två-tre böckers handling så att det i mitt huvud blir ytterligare en variant. Eller att jag lyssnar på två kapitel innan jag kommer på att jag ju vet hur det kommer att gå eftersom jag redan läst/hört den. Bra eller dåligt? Vet ej, men för mitt eget knåpande i bildernas värld tror jag det är bra, därav överskriften korsbefruktning. Obs att hattandet såklart bara gäller de i mitt tycke "undermåliga" verken. De som är tillräckligt bra läser jag förstås ut och kommer (kanske) ihåg. 

En liten anmärkning till angående ljudböcker. Den app jag har visar förstås en bild med ett bokomslag för varje bok. Detta bokomslag ser nästan alltid ut som taget från ett äventyrsmagasin från 1972. Helt obegripligt var de får tag på dessa formgivare... En riktigt bra roman kan hoppas över helt enkelt för att omslagsbilden är så usel så att det inte går att ha den i mobilen. Eller för att man inte kan stå ut med uppläsaren, som i en del fall gör radioteater av texten. Vilket leder till ytterligare en kommentar. Ibland, ganska ofta faktiskt, är det tydligt att uppläsaren inte har en aning om vad det är hen säger. Betoningar mm. kan vara så totalfel att jag faktiskt behövt stänga av och skratta ut några gånger. Underligt att inte någon kvalitetskoll verkar göras i efterhand. Men, vet inte vad jag tycker om det heller. I bland kan ju detta vara hela behållningen/underhållningsvärdet med boken och anledningen till att man minns den trots tunn story. Så det kanske är bra? Kul har det i alla fall varit ganska många gånger.

America first.

Just klar med Andy Warhols dagböcker i TV-serieform (vilken form hade passat bättre?). Inget överraskande men det övergripande intrycket om jag ska försöka att komprimera det eller "koka ner" som Jan Guillou säger, är att även detta var en ankdamm. Det är så tydligt att ingen av alla intervjuade ser längre än till nationsgränsen, eller de flesta faktiskt inte ens längre än till NY-gränsen. Det är där allt sker. Allt. Och Warhols kombinerande av konst, medier och allt som kan generera pengar blir som en symbol för den amerikanska kulturen. Den välbeställda vita alltså. Det blir nästan rörande ängsligt när allt mäts i pengar. Konstnärer ploppar upp, geniförklaras och säljer för den och den summan. Tävling. Känd konstnär (inga namn) drogdäckar på ateljégolvet, vaknar upp, producerar två "mästerverk" på en halvtimme innan han piper iväg till nästa party. En annan konstnär blir berömd, förmögen på Linus på linjen. "Mästares" uppång och fall, allt mätt i pengar och allt i NY. Mest förvånande är kanske den osynliga mekanism som verkar utlösas gång på gång då något nytt geni utnämnts. Det framgår liksom inte hur detta går till, bara att det plötsligt blir tävling och att då en massa miljonärer dyker upp och börjar hetsköpa i desperat kamp om att vara först på bollen. Warhol oroar sig över att någon annans auktionspriser är högre än hans. Soppburkarna och Monroetrycken blir den ironi rakt i ansiktet som ingen verkar fatta och som han kanske inte ens själv avser, han bara tar in, hanterar och levererar. Blir därmed också den konstnär som bäst (enligt mig) speglar denna tid och plats. Han visar publiken vad det är den vill ha! Viken värld den lever i och vill leva i. Sammanfattar och renodlar. Fantastisk konst i sin kontext. Utanför? Döm själv. 

Den enda period i dagböckerna då andra värden än pengar får ta plats är när hiv plötsligt kommer och många insjuknar och dör i aids. Då blir det också tydligt att flera, kanske de flesta, av konstnärerna som nämns är vita homosexuella män (Basquiat undantagen). Inga kvinnliga konstnärer nämns överhuvudtaget. Kvinnor är modeller, män är konstnärer, bara rika, eller både och. Utseendet styr allt i kvinnornas värld och mycket i männens. Pengarna styr över bägge ända tills sjukdomen kommer.

Intressantast: Warhol får frågan vad det är han ser hos de rika, vackra och berömda personer han producerar porträtt av? Svaret: att de är rika, vackra och berömda! Ärlighet. Det är så han vinner.

Ortokromatik.

Testade en ny/gammal svartvit film i dag. Foma Ortho 400. Filmen är alltså ortokromatisk vilket betyder att den är ganska okänslig för det mesta utom grönt. Blått blir väldigt ljust och rött kan faktiskt försvinna. De som sett fotografier från tiden före ca.1920 har kanske reagerat över varför finska flaggan är hissad överallt där det borde vara den svenska. Det fenomenet beror på att fotografisk film var ortokromatisk på den tiden. Först efter 1920 börjar den pankromatiska filmen, som är känslig för alla färger och som fortfarande används, att komma. Mitt test idag visade mest att det är svårt att inte överexponera de ljusaste partierna. Trots detta såg den framkallade filmen ganska underexponerad ut. Jag tog först en rulle, framkallade och såg att den var underexponerad. Då gick jag ut och tog en till men med ett stegs ökad exponering. Men den såg lika underexponerad ut den. Ja ja. Lite kul i alla fall. Fast någon direkt fördel med denna film ser jag inte, åtminstone inte för mig och för de bilder jag brukar jobba med. Så det blir nog åter till det gamla Ilfordfilmerna i alla fall. Ett bildexempel här, fast det går knappt att se att det inte är "vanlig" film. 

CFF och andra bilder.

https://centrumforfotografi.se/portfolio/ingemaredfalk/
https://www.instagram.com/skenbilder/

Uppdaterad profil hos CFF.

Lady day.

Eleanora Fagan. Billie Holiday. 
När jag var 15 råkade jag höra Billie Holiday i en raspig radiokanal. Det lät som om hon sjöng från en annan värld. Ett glömt land. Det var i samband med att jag sökte efter bluesstationer på radion eftersom mitt stora musikintresse då var deltablues. Jag blev omedelbart kär. Med hela 15-åringens "sturm und drang". Den där rösten som uttryckte all världens öden. Det var ju inte så coolt att vara fan av en sedan länge död jazz-sångerska när man var 15 i en liten jämtländsk by, så det höll jag för mig själv.
Så småningom när vi någon gång åkte in till staden 10 mil bort, kunde jag inhandla en dubbel-LP och därefter flytta mitt lyssnande till hörlurarna. Loveless love. Det långa sångintrot som plötsligt övergick i själva låten. Det kunde lika gärna ha spelats på en altsax. Det var så hon lät. Som ett instrument som formade ord som var på allvar. På riktigt. Inte som alla andra sångerskor som bara var bra. Det var så mycket mer.
Jag minns att det liksom var frustrerande och jag tecknade en blyertsteckning av henne med förlaga i ett foto från skivomslaget bara för att göra något. Satte upp den på väggen och startade därefter min dykning i vad jazzen egentligen var. Den pågår fortfarande även om jag inte är lika fanatiskt ensidig nu som jag var under några år då. (nu är det mer världsmusik som intresserar mig. Och framför allt musik som inte kommer från västvärlden).
Men Billie Holiday finns kvar lika mycket. Låtar som God bless the child (som hon också skrev) blev ju en standard. Och hennes framförande av Strange Fruit, som skrevs för henne av Abel Meeropol/Lewis Allan tillhör de absoluta mästerverken inom all konstnärlig gestaltning. Se hennes ögon och lyssna på texten.

Ägodelar är ingen börda.

Tid kan vi aldrig köpa eller förhandla oss till. Den rinner ut oavsett vad vi gör. Pengar och ägodelar kan komma och gå men det kan inte tiden, den kan bara gå. Var och en måste vi välja vad ens tid ska användas till. Hur förvaltar jag bäst min tid, mitt enda egentliga kapital?

Jag kan komma på mig själv med att efter en hel dag i ateljén känna en total tomhet inför vad det nu är jag producerat. En pryl till. Något jag i slutänden måste göra mig av med om jag inte vill att ungarna ska få jobbet att röja efter mig när min tid är förbrukad.

Jag tänker att för att något jag gör ska få ett värde så måste det värdet vara för någon annan än bara mig själv. Jag kan visserligen låta mitt uttrycksbehov styra och tänka att det måste vara värt den tid det tar just därför att det är ett behov jag har. Kanske som en terapi.

Men hur undvika att producera saker? Stora målningar ingen har plats för eller ens vill ha? Tror kanske jag har en lösning när det gäller just måleri. Övermålning. Jag kan sluta köpa duk och kilramar. Jag kan välja ut två-tre dukar i format jag brukar använda och sedan bara måla över dem! Gång på gång. Då får jag utlopp för mitt behov av att uttrycka mig samtidigt som jag inte producerar nya målningar som i slutänden någon måste hantera. 
Det funkar kanske inte helt eftersom jag brukar blanda material och en del material inte fäster på andra. Men för stunden i alla fall. En variant kan ju vara att måla över tre-fyra gånger och sedan ta loss och  slänga duken. Spänna upp en ny på kilramen och börja om.

Skissboken i fickan är inte del i detta problem då den är så liten och lätt att göra sig av med om behovet skulle uppstå. Samma med foto. Digitala filer tar ju inte någon fysisk plats och negativ inte heller så mycket.

Jag beundrar mina katter. De håller inte på med sådant här. De slösar ingen tid på något förutom det nödvändiga och har istället förvandlat mig till den som tar av mitt tidskapital för att tillfredsställa deras behov. De använder det mesta av sin tid till att sova. Ibland tror jag att det är något annat de gör. Att de inte bara sover utan befinner sig någon annanstans när jag tror att de bara sover.

PS. Såg just att Carla Bley dog idag. Hennes skivor står här i mina backar. Vinyl, typ 30 år gamla. RIP Carla! DS.

Det jag skrev och lite av det jag hade tänkt skriva.

Jag hälsade på min gamla mor på boendet där hon bor sedan många år nu. Hon fyller 94 år i februari nästa år. Det är länge sedan hon känt igen mig eller min syster. Vi är sedan år bara ytterligare ett par figurer som kommer och går i hennes värld. Vi satt där och försökte kommunicera förra helgen vi tre. Alltså för mig och min syster var vi tre. För mor var vi fyra för hon hade ytterligare en person att förhålla sig till i rummet. Hon frågade oss om vi visste vem han var, han som satt på stolen vid bordets kortända och tydligen inte sade något.

Ibland har hon besök av sin bror också. Han är avliden sedan ungefär tio år. Halucinationer säger en del. Kanske, kanske inte. Kanske är det vi som är halucinationerna. När jag sitter där med henne är det så tydligt att hon sträcker ena handen mot min värld och den andra mot en värld jag inte kan uppfatta. Hon befinner sig mitt emellan verkar det som. Som att hennes kontakt med mig och syrran är lika halv som kontakten med hennes bror och andra osynliga är åt det andra hållet.

Nu hade jag egentligen tänkt skriva om Eric Dolphy och hans Berlinkonserter 1961. Men nu blev det så här. Det går inte att riktigt styra tankarna i alla lägen. Och det jag skulle skriva om ED är i komprimerad form att jag vill be alla som undrar över ordet kreativitet, och då menar jag kreativitet i sin naknaste och mest oskyddade form, att lyssna på det dubbelalbum som spelades in då i Berlin 1961, alltså "Berlin Concerts". Och gillar man inte Dolphy så mycket, så lyssna åtminstone på "When lights are low" för att ge mig en chans med resonemanget. (Vet dess värre inte om detta album finns på någon streamingtjänst men hoppas). Det man kan lära sig av hans sätt att spela är att han hela tiden försöker komma längre, göra något nytt, chansa, göra tvärtom istället för att leverera en perfekt upprepning. Det får gärna skära sig lite här och där när en ny väg prövas. Det blir naket och publiken får faktiskt möjlighet att följa hans kreativa process i realtid! Dessutom finns världens genom tiderna mest kreativa bas-solo på samma låt. Det står Jamil Nasser för (det står George Joyner på omslaget, han hette så innan han bytte till JN). 

När jag tänker på ordet kreativitet och på hur det ofta används vill jag tillägga att det finns grader i himlen. Kreativitet i dess mest grundläggande form är naken och har ett pris. Utan skydd i form av påverkan av andra, produktionsapparat e.dyl. (Dolphy ovan). I det spannet finns i musikvärlden en del liveinspelningar, i konstvärlden en linje som går från grottmålningar till idag de konstnärer som förlitar sig på sina verks egenkraft och i litteraturen författare och poeter som skapar från inget. Visserligen finns det ju inte någon möjlighet att "se" själva processen i de senare fallen, men jag tycker det går att förstå när det s.a.s. är sprunget ur en direktkontakt.

Jag hade en gång en lärare i måleri som fick mig att fatta detta. Jag hade "kört fast" och försökte komma ur ett formproblem på ett något konstlat sätt, typ gyllene snittet e.dyl. Då kommer han fram och tittar och pekar på mitt försök och säger bara "-det där är tänkt!" vilket i det sammanhanget betydde underkänt. Polletten föll ner (kanske inte precis då men några veckor senare). Samma spår som Gunnar Smoliansky var inne på när han fick frågor om sina bilder och svarade att han inte har något att säga, inga planer för vad han skulle göra, eller tankar om bilderna. "-Jag bara gör." sade han.

Med allt detta inte sagt att det inte finns andra vägar att gå också, men jag tror startpunkten för hur man nu än jobbar måste ligga där någonstans, där Eric Dolphy befinner sig hela tiden genom Berlinkonserterna.

Så var det dags igen.

Lördag-Söndag 14-15/10 kl. 12-16.

Inte säker på om jag kommer att vara där hela tiden eller alls faktiskt. Så vill du kolla vad jag håller på med, hör av dig innan så att jag är där. Enklaste vägen dit är T till slussen. Gå ut åt Mosebackehållet (utgång Hökens gata). När du kommer upp på Götgatan ta till höger ner för backen till Klevgränd. Höger igen in på Klevgränd. Klevgränd är samma gata som Glasbruksgatan. När den byter namn är du framme.

CFF 2023

Dags för årets medlemsutställning. Jag tror jag i år ska delta med en fem år gammal bild. Historien är som följer. Jag hade handlat på ICA och utanför satt en ovanligt ung tiggerska. Uppskattningsvis 17-18-19 år eller nåt. Hon satt där och upprepade sitt hopplösa inlärda "Hej, hej" till alla som passerade ut och in.
Så kommer ett tjejgäng, tre kompisar i hennes egen ålder ut från affären. Dunjackor och trasiga jeans. Hörlurar. Ivrigt och högljutt pratande och skrattande. Tiggerskan sade inget. Inget hej hej. Hon liksom krympte och tjejerna såg henne inte ens. Länge tittade hon efter dem där de strosade iväg över torget. Hennes blick. Inte ilska eller ovilja. Undran, längtan, skam? Chanslös sedan födseln.
Ett par dagar senare vänder jag bilen på en vändplan vid en båtklubb. Kort blick i backspegeln och jag nästan fryser till. Sitter hon här nu? Stannade, backade och tittade. Det var en rotvälta. Ett stympat träd. När man inte alls tänker på något särskilt projiceras det som är ens verkliga tankar tror jag.

Autofiktion.

I dagens DN kommenterar Ola Larsmo den pågående debatten om autofiktion i litteraturen. Jag som slukar både ljud- och pappersböcker varje dag har förstås tänkt på detta jag med. Första gången det verkligen slog mig var när Knausgårds navelskådarluntor kom och jag plöjde allihop en sommar i hängmattan. Som bekant fick han inte direkt pisk för sin prestation. Jag vågade mig på en tanke någonstans inne i tredje eller fjärde volymen, att är detta verkligen världslitteratur som en del hyllningar gjorde gällande? Han skriver ju bara ner vad han varit med om + sina tankar och känslor om det. Lite som jag gör i denna blogg om än i en annan omfattning och division. Sedan kom Ulf Lundells telefonkataloger. Läste dem med och tyckte det var minst lika bra som Knausgård. Faktiskt till och med ärligare på något vis. Eftersom man märker att han inte riktigt vill lämna ut precis allt vilket gör det trovärdigare i mina ögon (det ingår ju inte heller någon barndomsskildring utan är mer som en nutida dagbok, så kanske dumt att jämföra).
Och så vidare, har det varit. Nu efter att ha läst Larsmos inlägg om detta tänkte jag på vad jag själv läst senaste året. Och visst, i stor sett bara olika varianter av autofiktion och självupplevda berättelser + några självbiografier och "halvreportage". En del fantastiskt bra (Älven i mig, Röda sirener, Afghanerna) annat sådant jag lagt ifrån mig efter några kapitel. Så Larsmo pekar ju verkligen på en likriktning som finns nu. Var är fiktionen i svensk nutidslitteratur? Kom att tänka på Karin Smirnoff? Agnes Lidbeck? De enda som spontant dyker upp i tankarna. Tror jag får skärpa sökkriterierna lite i ljudboksappen. Annars blir man hänvisad till deckaravdelningen (inget fel i det om man orkar med upprepningar) om man vill ha verklig fiktion i svensk nutida miljö. Hoppas på något nytt av Marie Hermansson också. Borde vara dags snart.

Utan titel. Betong. Ca 20x20x15cm.

Denna dag.

Idag är första höstdagen detta år. Det känns tydligt. En annan luft och ett annat ljus. Något hände i natt.
Idag ska jag knyta ihop lösa trådar, samla ihop sådant som bosatt sig mellan stolarna och ta en promenad. Jag har inga uppdragsplåtningar denna fredag.
Precis lyssnat klart på Morgan Allings självbiografi. Tänk att den mannen står på benen. Tänk att han hade kraften att i TV roa mina barn när de var små. Vilken styrka!
Men idag blir det promenad utan lurar. Med kamera. Uteateljén Västerort ska få verka. Närmiljön. Det jag kan utan och innan och har korsat i alla riktningar tusen gånger. Det är därifrån det ska komma. Och omvandlas. Det bästa tillståndet (som faktiskt kan frammanas) är det som liknar den omedvetenhet som passerat när man kör bil och plötsligt upptäcker var man befinner sig. Att man passerat det och det utan att medvetet registrera det. Det är där någonstans ärligheten finns. Där inga rollfigurer finns. Det icke tänkta!

Samlingsutställning på Arbetets museum.

Om du har vägarna förbi Norrköping. Vernissage 23/9.

Jag bidrar med med 5 bilder.

Slomexa Standard Menis.

Köpte denna lådkamera för 20:- på Läkarmissionen. Ungefär en timme har jag sedan lagt ner på rengöring osv. Satte till sist i en rulle FP4 efter fullbordad "blindtest".
Kameran exponerar i 6x9-format så det blir 8 bilder på en vanlig 120-film. Den har två bländare, 8 o 16 verkar det vara och en tid, 1/30? + B. Och den oväntade finessen med inbyggt gulfilter! Fixfocus från 3 meter till oändlighet surfade jag fram.

Resultaten/bilderna påminner faktiskt om min pappkamera jag tejpat ihop själv, fast något skarpare (i mitten iaf). Bilderna ser gamla ut de med. Nedan ett exempel. 

Älven i mig.

Jag vet inte om jag någonsin läst/lyssnat på något så "allomfattande" eller vad jag nu ska kalla den för. 
Älven i mig är en roman(?) uppbyggd kring en resa längs Lule älv. Från källor till utlopp. På vägen avhandlas miljöproblem/politik, historia/nutidshistoria, kolonialtänk i Sverige (än i dag), energipolitik, psykologi/gruppdynamik mm. mm. Ungefär alla stora frågor diskuteras och det ständigt återkommande faktum att nästan allt har en baksida och att alla frågor har en gråskala och knappast någon är svart eller vit. Faktum är att tankarna lite går till Dostojevskij, kanske inte litterärt men i problemställningarna.
Så skönt nu när snart alla medier kryllar av proffstyckare och enögda påpekare som förenklar och fördummar världsbilden (regeringen med stödparti inte minst).
En släkthistoria är invävd i detta och tilltalet är mycket personligt. Och spännande. Bladvändare. Så, ska du bara läsa en bok denna höst så låt det bli Älven i mig. Författare: Jannete Hentati. Hon är född och uppvuxen i Luleå och har en doktorsexamen i socialantropologi.

I sällskap med döden.

Vs. "Jukebox". Jag har en mångårig relation med Åke Edvardssons roman Jukebox. Jag har läst den och läst om och läst om. Gång på gång. Det är inte det att jag tycker storyn är den bästa någonsin utan det är Edvardssons förmåga att skapa stämning. Just den stämning jag inte varit med om, eftersom jag är typ tio år för ung och inte känner igen allt eg. MEN ändå, jag vet! Han träffar mig mitt i solar plexus med denna roman. Jag har den numer ständigt i ljudboksappen och lyssnar lite (spelar ingen roll var eftersom jag kan den utantill) ibland, bara för att den texten ger mig ro. Eller tillfredsställelse. Eller vad det nu är. Igenkännande av något jag inte varit med om men ändå har. Vet. Minns.
Nu har jag precis börjat lyssna på Ingvar Karlssons "I sällskap med döden". Här är det lätt att hitta samma tidsålder som i Jukebox men med helt andra erfarenheter. I Jukebox får man läsa mellan raderna för att förstå något om huvudkaraktärens liv, medan man i Karlssons får allt noggrant berättat. K. har en historia av knappa uppväxtförhållanden men med överjävligt framsynta föräldrar. De förstod liksom hur världen fungerar och handlade därefter. I Jukebox finns inga föräldrar. En helt annan värld fast både K. och de flesta i Jukebox befann sig långt ner på den sociala trappan. Det är två parallella arbetarklasser som beskrivs. Den ena med kunskapstörst och ett stabilt ankare för denna och den andra med kunskapstörst men fullständigt ovetande om att det ens är det han har. Och än mindre någon möjlighet att förstå hur en sådan ska kunna tillfredsställas. 
Men nu ska jag gå och lägga mig. Fortsättning följer. Kanske.

Ny favoritkritiker blir Helen Korpak.

https://kunstkritikk.se/eskapistisk-dromvarld/

Planket 2023.

Fotografiets makt.

Den här bilden påverkar mig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Jag har ingen anknytning, har inte bott på platsen eller så (Långholmen, Stockholm). Trots detta ger den mig en väldigt stark känsla av något som kan vara igenkännande. Jag tycker mig höra ljud och känna lukter. Fuktig morgonluft. Och mannen längst ner till höger, jag tycker jag kan känna hans hand mot träet. Oändligt svagt ana lite av hans tankar om denna dag och om vad han ska göra när arbetstiden är slut. Givetvis total inbillning och drömmar, men ändå. Någonstans kom det ifrån.
Foto 1912-1913?, Mot Långholmen från Söder, Axel Svinhufvud.

Tid och rum.

Det är ju välkänt att mycket av den konst som produceras idag är svårt kontextberoende. Sådan konst har funnits allt sedan dada men är idag kanske nästan dominerande. Och även ibland ämne för diskussion. Något jag saknar är dock att kontexten inte bara behöver vara rummet/sammanhanget något visas i. Det kan också (tycker jag) vara tiden och de "glasögon" man bär.
Runt södra Öland finns många minnen av olika industrier, betong, alun, kalkbruk mm. Dessa arbetsplatser som ofta varit nedlagda i hundra år eller mer har lämnat många spår i landskapet. Det är ibland överraskande starka bilder som uppstår när man träffar på en jätteskulptur av betong mitt i ingenstans på skogspromenaden. I min värld har flera av dessa konstruktioner helt kastat loss från sin ursprungliga funktion (vad nu den var) och istället blivit till monumentalskulpturer i landskapet. Stationära, i dubbel bemärkelse platssecifika verk helt enkelt. De har faktiskt genomgått en förvandling från en betydelse till en annan!
Men tiden... Ovanstående resonemang tänker jag mig kan fungera inom ett tidsspann då tankegodset är någotsånär oförändrat. I ett annat perspektiv, säg om 1000 år, så faller det nog sönder. Men i gott sällskap av en stor del av vår "nutidskonst", alltså den som i det perspektivet producerats de senaste 100 åren ungefär. För hur ska distinktionerna kunna göras om ingen dokumentation finns kvar? Och om det finns dokumentation och sållningen görs, vad blir då "restvärdet"? Intressanta frågor tycker jag iaf.

Ägnar de tidiga morgnarna åt att sålla ut de jag anser vara monument/skulptur med en verkshöjd de tilldelats av tiden (just nu). Fotograferar. Negativ på tork.

Duane Michals.

Citat: "Jag går inte ut och spankulerar på gatorna med min kamera på spaning efter livet. Jag är ingen reporter. Jag är ingen betraktare. Jag är livet. Det är jag som är det. De bilder jag ser i mina tankar är verkligare och värdefullare för mig än varje händelse jag skulle kunna råka på. Jag är min egen begränsning. Allt som sker i mitt medvetande är material för mina fotografier.". Slut citat.

Tidig morgon på ön.

Vaknade halvsex som vanligt. Upp. Kaffebryggaren på. Ge katterna mat. Därefter två-tre timmars läsning innan någon annan vaknar. Av någon anledning dagdrömde jag om Västerlånggatan i Stockholm en sommardag. Om hur det är att gå där. Att inte kunna gå rakt fram utan istället zick-zacka sig fram mellan de mötande. Så även på andra gator under en del tider. Det tar en evig tid att ta sig från a till b och när man faktiskt är framme så har man avverkat dubbla det verkliga avståndet. Här på ön går jag rakt fram och har blicken fäst någonstans långt framme där jag funderar på höger eller vänster under mina planlösa promenader. En bild av livet. Innan skolplikten gick det att vandra utan hinder. Sedan 60 år som i rusningstid på Västerlånggatan. Därefter förhoppningsvis ön.

Men nu ska jag byta ut morgonläsningstimmarna mot utflykter till Degerhamn. Rummet jag sitter i ska bli ett platsspecifikt verk bara avsett för mig själv och mina närmaste. En del i detta är fotograferingar av, i och runt Cementa i Degerhamn. Detta industrimonument som är så märkligt och vackert där på stranden. Jag har tio blad Portra 160 och dessa ska bli till de tio mest genomtänkta bilderna jag någonsin åstadkommit. Därför blir det förstudier i form av teckningar och mobilbilder några gånger innan jag laddar filmkassetterna.

Fredag.

Sitter på balkongen med kaffemuggen. Det regnar! Efter en evighet av överhettning. Letade fram Keith Jarret, Kölnkonserten, som jag inte hört på säkert 20 år. Regn-balkong-kaffe-Jarret. En magisk stund. Det funkar liksom ihop.

För många år sedan såg jag KJ på Bervaldhallen. Det var en upplevelse. Inte lika lyckat som i Köln men ändå. Typ 30 min in i konserten hostade någon i den fullsatta lokalen. Jarret slutade genast spela. Dödstyst någon minut när han bara satt och såg ner i klaviaturen. Sen rätade han på sig. Harklade sig och vände sig mot publiken och sade: -Ska ni lyssna eller ska ni väsnas? Ytterligare paus nån minut innan han började treva på tangenterna igen. Ingen vågade andas. Undrar ännu om någon pinkade på sig då konserten blev rätt lång.

Lättstörd är väl inte ens förnamnet. Eller om han hade kört fast och använde tillfället för en nystart. Allt var ju improvisation utgående från ingenting alls. Inte som solon som förhåller sig till något utan helt ur ingenting.

Läste någonstans att han slutat spela pga slaganfall som gör att bara ena handen funkar. Sorgligt!

PS 8/8. Röjde i garaget i helgen. Flera vändor till återvinningen och mycket gammalt återsett. Bl.a. en plånbok från annu dazumal. Fylld med papperslapar, kvitton mm. Och vad ramlar ur den om inte denna biljett. Det var alltså inte Berwaldhallen utan Konserthuset.

Så då fick jag svaret på när den konserten var också. 40 år sedan! Tiden blir ett allt större mysterium för varje år som går. Tiden. Det enda faktiska kapital vi har som inte kan omvandlas eller omförhandlas.

Började dagen i soffan med senaste numret av Konstnären.

Tema: Konstnärlig frihet. Och då vill jag backa till ca 2018. Jag lade ner mina konstnärsambitioner ungefär 25 år tidigare än så, ungefär i mitten av 1990-talet för att koncentrera mig på mitt "andra ben", foto och digital bild (digital bild var något nytt då och såg ut att kunna bli något att livnära sig på). Innan dess hade jag levt mitt liv i konstvärlden både som utövare och konsument och i åtta år som elev i konstskolor. Jag hade kort sagt en ganska så klar bild av hur tankegodset såg ut då och hur man kunde leva och verka i konstvärlden. När jag sedan runt 2016-17 började få vittring på möjligheten att försöka återvända till den världen och så 2018 återigen fick en ateljé att jobba i, påbörjade jag min egen utforskning av samtidens konst för att s.a.s. bana mig väg tillbaka in. Det händer ju mycket på 25 år.

Själva konsten tyckte jag nog inte hade utvecklats nämnvärt (har den egentligen gjort det sedan grottmålningarna?) men tänkandet om och runt konsten och konstnärsrollen, det blev nästan chockartat. Politiken hade tagit över filosofins och psykologins roll. För 25 år sedan var det mesta tillåtet, till och med elakhet, ironi, sarkasm och humor. I konstnärsrollen kunde man komma undan med mycket. Konstnärlig frihet kallades det visst.

Nu verkade mycket handla om att gravallvarligt undvika att trampa på någon öm tå (och ömma tår fanns det i alla riktningar fattade jag snabbt). Nu förstod jag att det för mig som "återfödd" gällde att lära mig vilket tankegods som är tillåtet om jag t.ex. ville söka ett stipendium. Jag tittade igenom ansökningskriterierna för arbets- och projektbidrag och insåg att numer är dessa stipendier villkorade. Och inte i form av att redovisa ett resultat utan i form av att ha de "rätta" politiska åsikterna avbockade redan på första sidan i ansökan. Och det jag vanligen åstadkommer har verkligen inget alls att göra med de frågor som ställdes i form av "beskriv hur ditt projekt bidrar till bu och bä...". Så ingen idé att försöka. Konstaterar att konstnärer idag har ett avsevärt lägre tak att ducka under och många fler fallgropar att undvika än för 25 år sedan.

På 1960-talet var det förbjudet att inte syssla med politisk konst (fast jag vet inte om projektbidragen var villkorade ens då). För den intresserade har Peter Dahl skrivit en del om hur det var att verka på den tiden. Dogmatik är väl ordet jag tänker på (och kanske tänker på idag igen). Åter till 60-talet alltså, med den högst märkbara och betydelsefulla skillnaden att konstnärerna nu ska tala om sina verk också. Artist statement. Artist talk (viktigt med engelskan också :-).

Men åter till Konstnären. Positivt att frågan om konstens frihet tas upp i ett temanummer i alla fall. Att frågan överhuvudtaget diskuteras får väl ses som ett hopp för framtiden. Det hade nog inte hänt för bara 5 år sedan. Avslutar med att konstatera att det varit väldigt intressant och tankeväckande att helt lämna ett område som varit hela ens liv för att sedan återvända 25 år senare. Hade jag försökt hålla mig kvar i konstvärlden trots ekonomisk katastrof under dessa år så hade jag nog inte sett förändringarna jag ser nu. Jag hade nog sakta men säkert omformats jag med. För det är ju så vi människor fungerar. Det finns det skrämmande historiska bevis för. Och konstnärer är inga undantag. Tvärtom verkar det idag mer som om kampen i fårskocken återigen, som på 60-talet, handlar om vem som kan bräka högst och inte vem som vill vara det svarta fåret. För nu gäller det åter att inte bli utstött.