| |
 Maos metaforik slog säkert an för att den var exotisk och appellererade på samma sätt som indisk filosofi och meditation lockade andra grupper. Ordföranden var en rorsman. Atombomben var en papperstiger. Och där fanns narraktiga gamla män som försökte ta bort berg.
Maos lilla röda blev den fetisch många bar med sig, och dessa citat som ofta rörde internt partiarbete användes plötsligt som en trollformel som man trodde skulle kunna övertyga oinvigda. Kulturrevolutionen inspirerade också i Sverige till en del mycket extrema rörelser, t.ex. Rebellrörelsen, som t.o.m. fängslade och hotade avrätta egna medlemmar som inte följde disciplinen.
Gemensamt för oss som deltog i någon av dessa extrema vänsterrörelser var nog ett slags storhetsvansinne, en paradoxal omnipotenskänsla fast sekterna var små, där berusningen inför ökat antal sympatisörer aldrig gällde något så futtigt som ett riksdagsval, utan Vår Historiska Uppgift. Vi kände oss som vetenskapsmän som bara gjorde oss till tolkar för den obevekliga utvecklingen av klasskampen. Revolutionen skulle komma lika säkert som vattnet blev ånga vid 100 grader Celsius, då kvantitetens ökning, som Stalin och Engels sagt, inte längre kunde fortgå utan i stället övergick i en kvalitativ förändring - vattnet kokar.
Det studerades flitigt, marxismens klassiker, grundcirklar och partitidningens ledare diskuterades alltid, så att man skulle kunna föra ut en enhetlig linje och argumentera för den. I början tyckte jag det var lite märkligt att studiefrågorna i grundcirkeln alltid var ställda "Varför är det riktigt att säga att ... ?" i stället för "Är det riktigt att säga att ... " Men jag vande mig.
De flesta av oss var under tjugo, med ett oerhört ungdomligt allvar såg vi oss bära historien på våra späda axlar. Samtidigt hade en sorts självkritisk humor utvecklats, som dock inget såg utan snarare hjälpte till att förblinda, den bäddade in och mildrade löjet i våra storvulna ord. Man kunde t.ex. med ett litet skevt leende säga "jag var ute i går och tog en öl med politbyrån". Man kände sig betydelsefull och komisk på samma gång. Eller man kunde vräka ur sig något med Kommunistiska manifestets svulstiga ord om hur borgarklassen dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Då kom det där lite generade men beundrande skrattet igen. Det speciella språkbruket odlades också i de egenfabricerade texterna: "Gnistan, MF, Folket i Bild-Kulturfront tillhör nu tillsammans med Stormklockan och Röda Arbetet de rännstenar, vilka för det kälkborgerliga slaskvattnet till den kapitalistiska kloaken", står det om brytningen inom KFML i utbrytargruppen KFML(r):s kongressdokument från 1972.
Våldet och terrorn
1972 genomfördes ett par terrordåd som skakade hela världen. I maj dödades 26 personer på Lyddaflygplatsen i Israel av japanska terrorister med anknytning till den palestinska befrielserörelsen PFLP. Lusten hos de svenska stalinisterna att sticka ut hakan märktes tydligt då KFML(r):s tidning Proletären i nr 18 uttalade sitt gillande av aktionen under rubriken "PFLP:s Lydda-aktion chock för bourgeoisin". Jag minns att jag och några kamrater var aningen chockerade själva över detta ställningstagande, men efter ett "studiemöte" av ledarartikeln hade vi accepterat linjen och var t.o.m. lite stolta över att vi på så sätt skilde oss från andra "småborgerliga" vänstergrupper.
I nummer 19 publicerades dock en ny ledare kort och gott betitlad "Terrorn": "Vi kommunister är principiellt inte emot terrorn. Men vi anser att terrorn endast kan användas i samband med att arbetarklassen själv befinner sig i massrörelse ...". I nr 21 frågade en konfunderad läsare i en insändare om tidningen bytt åsikt mellan nr 18 och 19. Redaktionen gör då självkritik för den allra första artikeln, men vill ända framhålla att "de civila som dödades under operationen var i mycket liten utsträckning turister. De flesta var trogna sionister på pilgrimsfärd till det ockuperade Palestina." Då så.
I september samma år vid OS i München togs israeliska idrottsmän som gisslan av medlemmar i terroristorganisationen Svarta september. Totalt dog 18 personer vid denna aktion. I tidningen Proletären vacklar man vidare mellan en sorts tekniskt avståndstagande och moralisk beundran: "Vi anser inte att den aktion som Svarta september utförde i München för palestiniernas sak framåt", skriver man i en ledare i nr 32/1972. I samma artikel skriver man dock: "Borgarnas reaktioner är inte ett uttryck för desperat förtvivlan på grund av förlorade liv och spillt blod. I Vietnam mördas dagligen hundratals kvinnor, åldringar och barn ..." Och vidare: "Vi gråter till skillnad från borgarpressen [...] inga krokodiltårar över de 11 döda israeliska idrottsmännen och ledarna."
Nej, i en kommunists föreställningsvärld kan förstås inga andra tårar gråtas än de med garanterad nytta för ett visst partsintresse.
Tidningen Proletären uppmanar till misshandel. "Men, passopp för vittnen!" skriver man.
Just utbrytargruppen KFML(r) excellerade i ett förhärligande av våldet. Misshagliga klassförrädare förtjänade alltid ett kok stryk, och i tidningen Proletären kunde man t.ex. läsa uppmaningen att klå upp journalisten och författaren Rune Moberg, som ansågs som en särskilt avskyvärd anti-kommunist. Mordet på Trotskij, som ju utfördes med en ishacka, blev till en lustifikation när samma tidning en tid delade ut en sorts anti-pris i form av "Månadens ishacka" till folk på vänsterkanten som uppvisade trotskistiska avvikelser.
Om det svulstiga språket skulle man kunna skriva en lingvistisk avhandling. Det är påfallande hur mycket den här agitatoriska hetsprosan liknar motsvarande stilistiska övningar från den extrema högerkanten. Så här stod det i Proletären nr 10/1971, sedan en Vietnamdemonstration enligt tidningen angripits av s.k. motorcykelknuttar:
Till de krafter som försöker använda knuttarna för sina syften – överklassyngel i Demokratisk Allians, von Sydow J:r (vi vet att det är ni), m fl – till er säger vi: – Ni utnyttjar 16-18-åriga politiska stackare för era smutsiga fascistiska syften. Våga visa er, Demokratisk Allians, von Sydow och ni andra rikemansbarn! Kliv fram ur dunklet i era överklassvåningar och ställ er öga mot öga med arbetarklassen, ni fega fascistiska svin! Ställ er öppet mot oss och vi ska oförskräckt möta er, vi ska möta er med allt det beslutsamma organiserade och revolutionära våld, som de medvetna arbetarna i sitt klasshat mot er är mäktiga.//Och styrkan i vårt klasshat, ni rikemän och rikemanssöner, är omåttligt, ty det stärker oss själva varje dag som vi ser någon av oss brytas ner i den omänskliga hetsen i era fabriker, dagligen utsugas till sista droppen av vad vår kropp förmår, riskera livet, lemlästas eller sargas till döds. Ailt för att föda er, som äger fabrikerna.//Vi ska möta er och vi ska jaga er fan i våld.
När det gällde inställningen till Stalin talades det ibland i det ursprungliga KFML om att Stalin skulle ha varit "70 procent bra och 30 procent dålig". Utbrytargruppen KFML(r) meddelade dock sturskt att Stalin minsann var 100 procent bra. För att understryka detta faktum gav man 1972 ut en biografi med titeln "J.V. Stalin - bolsjevikernas stålhårde ledare". KFML(r):s ordförande Frank Baude nämner i sitt förord att andra vänstergrupper såg Stalin som både bra och dålig. "Vari dessa Stalins påstådda fel skulle ligga kan de dock aldrig klargöra", skriver Baude och fortsätter: "Kritiken mot Stalin att han var för hård mot klassfienden är ett borgarnas argument. För kommunister kan det aldrig vara något negativt att behandla klassfiender med hårda medel."
Samtidigt med denna artikel publiceras i The Art Bin också referaten från Moskvarättegångarna 1936, så som de gavs ut av Sovjetunionens folkkommissariat för rättsväsendet. Dessa referat publicerades också på svenska samma år av dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti. Det är ju högst remarkabelt redan detta att protokollen - som visar hur rättegångarna baserades nästan uteslutande på bekännelser, vilket ju är en synnerligen tvivelaktig rättsprincip - kunde användas som propaganda för kommunismen. Till yttermera visso gav René Coeckelberghs trotskistiska Partisanförlag 1971 ut samma bok i faksimil för att visa hur horribel stalinismen var. Sedan bar det sig dock inte bättre, än att stalinisterna själva sålde "trotskistutgåvan" i sina boklådor. Cirkeln var sluten på något sätt.
1972 var Stalin 100 procent bra - enligt KFML(r).
Marxist-leninistiska och därmed nystalinistiska rörelser fanns på många håll i Europa vid 70-talets början. Man behövde bara åka till ett av de få förlovade länder som ännu återstod i en kommunists världsbild, nämligen Albanien, så träffade man på pilgrimer från England, Italien, Spanien, Västtyskland. Fransmännen hade en olycklig förkärlek för Trotskij, men något fåtal stalinister fanns även därifrån. De övriga nordiska länderna var förstås företrädda - t.o.m. Island, där det fanns en marxist-leninistisk tidning som hette Stéttabaráttan (Klasskampen).
Professor Bruce Franklin vid amerikanska Stanforduniversitetet blev kommunist 1965 och gav i början av 70-talet ut en antologi i såväl USA som England med olika verk av Stalin. I förordet skriver han:
Jag brukade se Stalin som en tyrann och en slaktare, som fängslade och dödade miljoner [...] Till och med i dag har jag vissa svårigheter att säga namnet "Stalin" utan att det känns en aning ödesdigert.
Franklin gör sedan sitt bästa för att visa att Stalin var den älskade bundsförvanten för folken i Kina, Vietnam, Korea och Albanien i deras frigörelsekamp. Han citerar då bl.a. den amerikanske ambassadören i Moskva 1936-38, Joseph E Davies, vars bok "På uppdrag i Moskva" (Mission to Moscow) från 1941 är en av de mest kända skrifterna i väst där Stalins utrensningar och Moskvarättegångarna försvaras.
I historievetenskapliga kretsar diskuteras det huruvida det är rätt och fruktbart att bedriva komparativa studier av nazism och kommunism, av Hitler och Stalin. Ett fel med metoden skulle vara att man därigenom subjektivt projicerar egenskaper från den ena företeelsen på den andra. Vetenskapen skulle kantra och urarta till ideologi och kampanj. Man skulle skaffa sig propagandavinster hos nazisterna genom att jämföra med det de avskyr mest, nämligen kommunismen, och motsvarande tankefrö skulle sås hos kommunisterna genom att få dem att jämföra sig själva med nazisterna.
Att säga att nazism och kommunism är samma sak är naturligtvis att ge motståndarna lättfunna argument. Ingen diskussion vinner på att skillnader och speciella kännetecken raderas ut. Däremot kan man förstås ta fasta på och hålla fram vissa likheter som för mänsklig moral och mänskligt handlande är av helt avgörande betydelse, nämligen saker som likriktningen, den utopiska visionen, bristen på tanke- och kritikfrihet, den paranoida samhällsatmosfären och angiverimentaliteten, personkulten och tendensen till envälde, massavrättningar och utrensningar som politisk metod.
På Progressive Labor Partys WWW-sidor, i tidskriften Challenge, fann jag en recension av boken "Life and Terror in Stalin's Russia, 1934-1941" av Robert W. Thurston (1996). Den anonyme recensenten skriver:
[...] makthavarna utnyttjar anti-Stalinismen [...] för att rättfärdiga fascistiskt förtryck och mord på alla arbetares försök att revoltera mot kapitalismen. När allt kommer omkring, om "Stalinism" - anti-kommunisternas namn på kommunismen - är "värre än Nazityskland", och om alla försök att bygga kommunismen bara kan leda till "Stalinism", då rättfärdigas alla tänkbara repressiva mått och steg för att undertrycka revolutionen, även tortyr, massmord och ren fascism.
Ja, totalitarister upprörs alltid över tortyr och massmord - på motståndarsidan. Men om t.ex. trotskister kan framställas som agenter för Nazityskland kan förstås fascismens omänskliga metoder rättfärdigas och användas även av kommunister.
Recensenten i Challenge menar att eftersom all kommunism av det borgerliga etablissemanget likställs med stalinism, så måste man försvara Stalin för att därmed försvara vad som finns kvar av kommunismen. Thurstons bok är därvid tillräckligt apologetisk för ändamålet. Ett mera helhjärtat försvar ges i den belgiske kommunisten Ludo Martens bok "Another view of Stalin" (Un autre regard sur Staline), som kom 1995.
Avhopparna
Avhoppare har oftast bara väckt hån eller rent av munterhet i de kommunistiska leden, snarare än eftertanke och omvärdering. Jag minns att någon lämnade den KFML närstående studentorganisationen Clarté för Pingstkyrkan och sedan gick ut i pressen med att kommunisterna hade dödslistor med namn på personer som skulle avrättas i en revolutionär situation. Några listor hörde jag själv aldrig talas om, varken i KFML eller KFML(r), men eventuella oroade medlemmar behövde inte oroa sig. Bara det faktum att avhopparen blivit religiös var liksom tillräckligt för att han skulle vara ogiltigförklarad som sanningsvittne.
Ur Expressen 15 maj 1972.
Amerikanen David Horowitz, som var redaktör för den radikala tidskriften Ramparts, utkom nyligen med boken "Radical Son - A Generational Odyssey" (1997). Horowitz var visserligen böjd mera åt trotskismen, men även han beskriver fascinationen för och inriktningen på våld och illegala aktioner. Även Horowitz blev smutskastad och förlöjligad efter tillfrisknandet.
När jag själv var som mest involverad i den stalinistiska rörelsen läste jag faktiskt en svensk avhoppares memoarer - utan att ta intryck. Det var Björn Hallströms bok "Jag trodde på Stalin", som han skrev 1952 och som jag läste ungefär två decennier senare.
Hallström var högt uppsatt i det svenska kommunistiska partiet SKP och verkade bl.a. på Norrskensflamman. Han lämnade kommunismen efter 17 år och blev kväkare. Allt Hallström skrev om hjärntvätt, falska ideal, likriktning och nödvändigheten att ljuga när det tjänar saken - naturligtvis bet inget av detta på mig då. Hallström var ju en renegat. Dessutom hade han alltså blivit religiös.
"Nu hade jag funnit den politiska vänstern!" skriver Björn Hallström i sin bok. Vid tillfället ifråga studerade han vid en förnäm internatskola i Tyskland, det var 30-tal, och även nazisterna var aktiva på skolan. "Och vad var naturligare än att jag omedelbart sökte mig till det allra yttersta på vänsterkant?" tillägger han. Jag känner igen det där. Har man sett ljuset vill man helst inte grumla det med nyanser. Hallström nämner också det ständiga agiterandet på lektioner, hur man aldrig kunde hålla tyst. I varje fråga, hur obetydlig den än var, skulle den kommunistiska vinklingen eller kommentaren läggas fram för att liksom skydda de stackars naiva eleverna från det borgerliga inflytandets fördärv.
Plötsligt blev världen mycket enkel att orientera sig i. Historien, som för mig dittills varit en oöverskådlig röra av kungar, årtal och obegripligt uppblossande krig, blev i ljuset av klasskampen med ens begriplig. Men inte bara historien fick ett tydligt raster över sig utan även människor och företeelser i nutiden försågs med enkla etiketter. En människa var småborgare, en annan var inte ens det utan tillhörde ett "improduktivt mellanskikt", något slags ovidkommande asteroidbälte på den politiska stjärnkartan, sådana människor var varken vänner eller fiender, ungefär lika litet att räkna med för revolutionen som trasproletärerna på parkbänken.
Hallström berättar med en viss fascination om sitt "illegala" arbete, hur han reste runt som kurir, hur han häktades osv. Det är lätt att minnas sådan konspirativ verksamhet som något spännande. Hallström skriver: "Vi var allesammans pojkar i åldrarna 17-20 år. Endast några år tidigare hade vi lekt indianer." Där slår han huvudet på spiken. Jag minns själv nattlig affischering och hemliga möten under värnplikten inne på regementsområdet. Det var en sorts juvenil lek och blodigt allvar på samma gång.
Flaggor eller batonger? Från en demonstration i Båstad 20 september 1975, då 6 500 personer protesterade mot militärregimen i Chile i samband med en tennismatch. Tvåa från vänster är Anders Carlberg, idag känd för sitt engagemang för ungdomar med sociala problem. Foto © Karl-Erik Tallmo.
Under värnplikten gjorde jag för övrigt ett scoop för vår kommunistiska soldattidning. Jag hade lyckats luska ut att chefen för vårt militärområde, en general, som ung varit ledande inom det svenska nazistpartiet. På bibliotek fick jag fram gamla exemplar av tidningen Stormfacklan (ej att förväxla med kommunisttidningen Stormklockan, alltså) där jag fann en beskrivning av hur den blivande generalen hållit ett brinnande tal inför nazistpartiets riksting 1935 med så entusiastiska åhörare att "ovationerna dånade" och läktaren "sänkte sig ... flera tum". Detta citerade jag förstås vällustigt. Någonstans långt bak i bakhuvudet gnagde nog ändå tanken på hur gärna jag själv skulle ha velat hålla ett kommunistiskt tal för en lika extatisk publik.
Hallström beskriver sin första resa till Sovjetunionen, med tåg över Karelen och Viborg till Systerbäck, som då var den sista anhalten på den finska sidan. Hallström skickar där ett vykort hem: "Jag genomlider den sista timmen i den kapitalistiska världen." Han noterar de skinande vita dukarna i järnvägsrestaurangen. Allt var nyskurat och inget fanns att anmärka på. "Kapitalismens skyltfönster!" tänker Hallström föraktfullt. När han senare kommer över på den sovjetiska sidan och ser hur smutsigt och gammalt allt är, tänker han "Arbetarstatens arv från tsarismen". Och vid åsynen av trasiga och smutsiga människor överallt, tänker han: "Man uppbygger den tunga industrin först. Därefter skall turen komma till den lätta industrin, som skall ge människorna bättre kläder och skor."
"Vänsterns indignation tycks vara reserverad uteslutande för skändligheter som bekräftar marxisternas diagnos av det kapitalistiska samhället", skriver Horowitz i sin bok om detta fenomen. Och själv känner jag också igen det, exv. från min resa till Albanien i början av 70-talet. Allt som verkade mindre bra bortförklarades med att man prioriterade viktigare saker just då. Och saker som var bra i de kapitalistiska länderna var bara ett trick, ett sken för att invagga massorna i tron att de levde i den bästa av världar. Vem behövde till exempel tjugo olika sorters tvålar att välja på? Typiskt kapitalismen. Det visste väl varenda människa att man egentligen bara behövde ett märke.
Hallström beskriver också ingående med vilken järnhand Moskva styrde över det gamla svenska kommunistpartiet, ideologiskt och ekonomiskt. Vartenda komma, både i prosan och i bokföringen, skulle sättas av Moskva. Och i samband med Moskvarättegångarna skulle kommunister världen runt ordna "spontana" demonstrationer så att Vysjinskij i sin slutplädering skulle kunna åberopa "den internationella arbetarklassens vilja". Sålunda marscherade man även i Kiruna under banderollen "Vi kräver dödsdom åt förrädarna".
Det som fick Hallström att lämna rörelsen var bland annat när han insåg hur kommunisterna arbetade i det antifascistiska frontarbetet för rent partiegoistiska ändamål, inte alls för den antifascistiska saken, vilket däremot en beundrad metodistpastor gjorde.
Själv började jag och många med mig bli alltmera skeptiska till den militanta oförsonligheten och även den arbetarromantiska fientligheten mot akademiker. På KFML(r):s 4:e kongress, som hölls nyåret 1974-75, hörde jag t.ex. en idag aktad skådespelare från talarstolen kalla en idag aktad utrikespolitisk expert för "studenthora".
Vid samma tid fick jag veta att vittnesmålen i den kända s.k. Göteborgsprocessen 1973, då nitton personer inför sittande rätt åtalats för mened, var uppgjorda på förhand - precis som åklagaren hela tiden hävdat i pressen. "Göteborgsprocessen" hade setts som beviset för hur kommunisterna blivit så farliga att borgarklassen måste börja bekämpa dem med falska anklagelser och skenrättegångar. Samtliga åtalade var KFML(r)-sympatisörer, och förbundet gjorde både en bok och en film om rättegångarna. Åklagaren utmålades som nazist och de nitton vittnena blev martyrer.
Rättegången gällde ett fall där en kvinna skulle ha blivit misshandlad av en polis vid demonstrationerna mot Världshandelskonferensen i Göteborg i maj 1971. De nitton intygade att de hade sett polisen slå med sin batong. Men nu fick jag alltså veta att dessa "vittnen" inget sett, att alltihop var uppgjort i förväg. Där brast den sista illusionen om att vi i vår rörelse var någon sorts förkämpar för den revolutionära sanningen mot borgarklassens fega lögner.[2]
Illusionernas död
De som gick med i någon marxistisk organisation för att de ville göra uppror mot auktoriteter blev förstås grundligt besvikna - eller ändrade åsikt. Och ingen kan ju heller påstå att målet, proletariatates diktatur, skulle vara någon sorts gräsrotsrörelse.
Många menar att socialismen spårade ur redan med Lenin. Hade man bara hållit kvar vid Marx och Engels mera humana lära, hade de senare "misstagen" aldrig behövt göras. Men allt finns egentligen att läsa redan i Kommunistiska manifestet från 1848; författarna framhåller nödvändigheten av såväl våldet[3] som diktaturen[4]. Det är rätt mycket man måste ta avstånd från, om man vill bli en demokratisk socialist.
Mitt sista demonstrationståg gick jag med viss motvilja i 1975. Ännu 1981, när jag recenserade musik i en dagstidning, var fobin mot att delta i någon form av kollektiv yttring så stark att jag var den enda i publiken som satt ned när violinisten Isaac Stern fick stående ovationer i Stockholms konserthus. Det tog ungefär 10 år innan jag åter förmådde läsa utrikessidorna i tidningen - allt som pockade på politiskt ställningstagande och engagemang var outhärdligt. Ignazio Silone, som tillsammans med bl.a. Arthur Koestler skrev boken "Vi trodde på kommunismen" (The God That Failed, 1950), menar att "det finns någonting i [den kommunistiska erfarenheten] som stannar kvar och lämnar ett märke i personligheten, som kvarstår hela livet."
Hur andra gamla vänsteraktivister innerst inne ser på de där extremiståren på 60- och 70-talen, kan jag naturligtvis inte säga. Själv kan jag inte se dem i ljuset av vare sig den härliga gemenskapen eller de spännande olagligheterna eller "samma sociala patos då som nu". Jag kan inte ens se perioden som en nyttig men dyrköpt vaccinering mot totalitära tendenser. Den är och förblir en skamfläck.
"Ingenting är sorgligare än när en illusion dör", skriver Koestler i "Vi trodde på kommunismen". Fast döda illusioner är egentligen bara det näst mest sorgliga. En illusion som överlever och under sin fortlevnad förslavar och förtrycker människor är ännu sorgligare.
Noter:
1. KFML betydde Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. Utbrytarna KFML(r) lade till en bokstav som stod för "revolutionärerna". 1977 bytte förbundet namn till KPML(r) - förbundet blev parti, och 2005 förkortades namnet till endast Kommunistiska Partiet. För en utomstående kan detta verka trivialt, men i kommunistiska sammanhang är frågan om partibildande något avgörande. Innan en kommunistisk organisation kan kalla sig parti bör man ha en viss förankring i arbetarklassen, och man bör dessutom ha utarbetat en s.k. klassanalys av det samhälle partiet verkar inom. Detta i sin tur ansågs av KFML(r) före 1975 vara en fråga för den vetenskaplig marxismens metod, ett mångårigt ekonomiskt-politiskt arbete, där det gällde att korrekt analysera de klasser och skikt som fanns i det svenska samhället, och hur dessa kunde tänkas ställa sig i en revolutionär situation; vilka som kunde vara bundsförvanter, vilka som var fiender och vilka som kunde tänkas röra sig åt det ena eller andra hållet. Att man bildade parti redan 1977 avspeglar med största sannolikhet en förändrad syn på denna process. [Tillbaka]
2. Det är förstås tänkbart att kvinnan verkligen blev misshandlad, men det är inte poängen här, utan att alla de vittnen som under ed sade sig ha sett misshandeln inte hade gjort det utan kommit överens om att säga det i rätten. [Tillbaka]
3. Nödvändigheten av våld: "Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution." (Manifestets avslutning.) [Tillbaka]
4. Nödvändigheten av diktatur: "Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass' undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget och därmed sitt eget herravälde som klass." (Manifestet, slutet av kapitel II.) [Tillbaka]
|
