Elias Sehlstedt

Från Wikipedia
Elias Sehlstedt
Elias Sehlstedt. Stålstick från 1876.
Född8 december 1808[1][2]
Härnösands församling[1][2], Sverige
Död22 juni 1874[1] (65 år)
Hedvig Eleonora församling[1], Sverige
BegravdNorra begravningsplatsen[3][4][5]
kartor
Medborgare iSverige[6]
SysselsättningFörfattare, poet[1], tulltjänsteman[1], målare
Redigera Wikidata
Elias Sehlstedt, medaljong på bostadshuset, Djurgården.

Elias Sehlstedt, född 8 december 1808 i Härnösand, död 22 juni 1874 i Stockholm, var en svensk lyriker.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Elias Sehlstedts första hem Villa Diorama på Sollidsbacken, Djurgården, Stockholm.

Hans föräldrar var handlande Abraham Sehlstedt och Märta Lisa Dahlström."Sehlstedts poetiska gåfvor började bli bekanta redan under hans gymnasisttid och en skämtsam utgjutelse av hans hand från denna tid befordrades till trycket, nämligen Byxorna[7], vilket gavs ut som en broschyr på 14 sidor 1832.

Efter gymnasiet kom Sehlstedt 1829 till Uppsala som juridikstuderande (vilket han av ekonomiska skäl fick avbryta en tid efter faderns död), men under denna tid "hade han låtit den 'poetiske spindeln', d. v. s. pennan väfva sina långa eller korta trådar öfver papperet, och Upsala-Korrespondentens utgifvare, Emanuel Bruzelius, hade funnit dem vara af det goda slaget och låtit dem se ljuset i sitt blad. Ett helt dussin poem af -dt infördes der under loppet af 1832 ... och de flesta av dessa stycken intogos af författaren i ett litet samma år i Stockholm utgifvet dikthäfte, Norrlandsblommor af -dt."[8] Efter de avbrutna studierna arbetade Sehlstedt några år som informator, bl. a. hos cynikern J. J. von Scheven på Siggesta, vilket han uttrycker sina erfarenheter av i dikten Hvad är en informator?[9], innan han 1836 började på Tullverket.

Under en vistelse på Kummelnäs i Velamsund träffade Elias sin blivande hustru Anna Ulrika Augusta Ekman. De vigdes på Augustas 30-årsdag den 28 augusti 1843 i Hedvig Eleonora i Stockholm. Paret fick två barn, Fanny Ulrika Elisabet och Gustaf Helmer August.[10]

Sehlstedt arbetade mellan åren 1852 och 1869 som tullinspektor vid Sandhamn utanför Stockholm. Innan han kom till Sandhamn var han från år 1836 stationerad vid tullen i Mem och Hornstull. Under sina år i Sandhamn skildrade han skärgården med den egna upplevelsens skärpa och ofta hade hans verk en satirisk underton. I samband med att han skulle lämna sin tjänst på Sandhamn fattades beslutet att dra in den optiska telegrafenTelegrafholmen och Elias nedtecknade då följande[11]:

Du telegraf! Din tjenst till slut
För mycket optisk var.
Du, liksom jag, har sjungit ut,
Det längre sig ej bar.

Sina sista fem år tillbringade Sehlstedt i det forna Franska värdshusetDjurgården i Stockholm. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

Konstnären[redigera | redigera wikitext]

Utsikt af första slussen vid inloppet till Göta Kanal vid Mem, akvarell från Mems tullkammare 1844 signerad E. S.

Elias Sehlstedt var även konstnär och målade gärna i olja. Många gästande sjöfarare blev ägare av en tavla målad från tullhuset i Sandhamn till ett pris av 50 rdr[12]. I Auktionskamrarna säljs de idag för flera tusen kronor. Sehlstedt är representerad vid Nordiska museet[13].

August Strindberg möter Elias Sehlstedt[redigera | redigera wikitext]

I Huruledes jag fann Sehlstedt från 1874 skildrar August Strindberg en sommarsegling med tulljakt från Dalarö till Sandhamn och ger en mycket sympatisk bild av den lite skygge och åldrade Sehlstedt.[14] Strindberg som kom till Sandhamn i 20-årsåldern, några sommardagar 1869 och 1870, återvände hösten 1873 för att utbilda sig till telegrafist och blev då nära vän med Ossian Ekbohrn som var Sehlstedts efterträdare som tullinspektor.

Carl Larsson illustrerar Elias Sehlstedt[redigera | redigera wikitext]

Sångmön och Författaren. Illustration av Carl Larsson till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor 1892/1893.

Carl Larsson kom till Sandhamn 1890 för att göra illustrationer till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor som utkom två år senare med Snoilskys introduktion av författaren.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Originalutgåvor[redigera | redigera wikitext]

Medverkan i tidskrifter och kalendrar[redigera | redigera wikitext]

Samlingar och urval[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Elias Sehlstedts gravvård på Norra begravningsplatsen i Stockholm.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Elias Sehlstedt, 1904–1926.
  1. ^ [a b c d e f] Elias Sehlstedt, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Härnösands domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010081/C I/2 (1788-1833), bildid: C0032989_00117, födelse- och dopbok, s. 202, läs onlineläs online, ”38 år,2,10,Handelsm(annen) Abraham Sehlstedts och Fru Märt. L. Dahlströms? son Elias.....”.[källa från Wikidata]
  3. ^ Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 6 maj 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Sehlstedt, ELIAS, Svenskagravar.se, läs online, läst: 28 mars 2017.[källa från Wikidata]
  5. ^ Sten nr 507 – Elias Sehlstedt, Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 6 maj 2017.[källa från Wikidata]
  6. ^ Libris, 10 augusti 2016, läs online, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
  7. ^ Arvid Ahnfelts Lefnadsteckning, sid 7 i Samlade Sånger och Visor, del V, 1876
  8. ^ Arvid Ahnfelts Lefnadsteckning, sid 8 i Samlade Sånger och Visor, del V, 1876
  9. ^ Carl Snoilsky: Elias Sehlstedt i Sånger och Visor i urval, 1893.
  10. ^ Arkiv
  11. ^ Sörenson, Ulf (2004). Vägvisare till Stockholms skärgård: en kulturguide från Understen till Landsort. Stockholm: Prisma. sid. 262. Libris 9409149. ISBN 91-518-4003-0 
  12. ^ Yngve Ekström: "Elias Sehlstedt, Förnöjsamhetens Skald" i Notiser från tullverket nr 22 1943
  13. ^ [ Nordiska museet]
  14. ^ Pontus Möller: Elias Sehlstedt

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]