Narita airport 11.37. Eller 03.37 beroende på hur man ser på det. Och jag vaknar ur den här fantasin. Jag väcks av ett äldre par med röda näsor och tehandelspåsar, ”är det här vi ska va?”. Verkligheten fortsätter med ungar som gnäller om att de är kissenödiga, samt ett moln av issey miyakieparfym som någon kommit över extra billigt på utförsäljning i taxfreeshoppen. Och jag tvingas krypa ut ur min isolation där jag befunnit mig de senaste månaderna, den där befriande världen där man inte förstår vilket gör allt prat till bara ljud och all text till bara bilder och där man därför kan röra sig helt fritt och ostört i sin egen tankevärld och tolka tecknen som man vill. Jag gömmer mig i halsduken och tänker ”jag vill inte vara svensk, jag vill inte vara en av dem, jag vill vara på andra sidan”. Jag tänker säga arigato även om flygplanspersonalen pratar svenska. För jag gillar inte att komma hem. Jag gillar att komma bort. Det går säkert över efter en kram, en knäckemacka, en tidning, ett telefonsamtal, en säng. Men just nu vill jag helst bara sitta i min fåtölj bland molnen och inte förpassas till en busslast svenska charterturister.
Samtidigt tänker jag att det är lite som att ha fått en ny, bra vän. Som man tycker om väldigt mycket, trots egenheter man inte riktigt förstår, och som man kommer sakna, men som man kommer kunna åka och hälsa på ibland. Och om det är en riktigt bra vän spelar det inte så stor roll om man inte ses så ofta för vännen finns kvar ändå. Tänker jag så, känns det lite lättare.
Rebecka utan rubrik kommer gå i dvala på obestämd tid. Men vi ses hemma. Eller borta.

Vintern är torkperiod i Tokyo. Det betyder att solen skiner varje dag när man vaknar och gör morgonen till en perfekt springmorgon. Då brukar jag ta tåget två stationer till Tamafloden. Luften är klar, ibland luktar det av blöt jord eller eldade kvistar, och när man springer längs flodbäddarna kan man få se företeelser som är helt främmande stan. Som sjöfåglar i lysklara färger. Eller hundar utan kläder. Eller en skolklass som provflyger egenhändigt tillverkade drakar som får himlen (men mest marken) att glittra.
Ibland åker jag till National Stadium i Yoyogipark och springer ensam på arenan. De höga läktarna gör banan helt tyst. Men om man lyssnar riktigt, riktigt noga kan man höra jubel. Först är det svagt. Sedan blir det allt högre. Och om man samtidigt slänger ett öga upp på de tomma små blå stolarna, ser man att de inte alls är tomma. Där sitter en mångtusenhövdad publik. De viftar, de hoppar, de gör vågen, de vrålar, de hejar på mig, jag är stjärnan, jag håller på att vinna allt, hela OS kanske, jag springer fortare, fortare, jublet blir högre, högre, jag springer om amerikanen, jag springer om afrikanen, jag är först, jag leder, kinderna dallrar, håret fladdrar, publiken är galen, linjen kommer närmare, närmare, jag vinner, jag vinner!
Men säg inget. För det där berättar jag inte för någon. Det är bara sådant som gör det värt att ta t-banan tvärs genom halva stan.

På tal om mat. Jag åt rocka idag. Man äter det till öl, små torkade bitar som man doppar i majonäs. Det smakar lite fotsvett, annars är det gott.

När vi ändå är inne på listor, så kommer listan över resans mest obskyra rätter här. Inte för att de tycks lika obskyra längre. Nu är man plötsligt beredd på att det kan dyka upp ett krillstim i riset lite när som helst. Men för en oförstörd svensk gom kan de här rätterna kanske ändå verka lite märkliga.
Förutom en mängd svåridentifierade smårätter som serverades i Bejing (där jag efter mitt femte ”What’s this?” fick svaret ”Just eat.”) så har Tokyo bjudit på:

1. Fisksperma. Jo. Det är sant. Fast jag trodde att det var ett skämt förstås och åt den trådiga geléklumpen. Det betyder att jag är i tredje månaden och att det kommer komma ut en Eraserhead-hybrid lagom till midsommar.

2. Fermenterade bruna bönor. Bruna bönor är inte gott och de blir knappast godare när de har ruttnat. Men här anses de vara en delikatess som dessutom är kända för att innehålla en mängd nyttiga ämnen, speciellt för kvinnor. Det betyder att alla japanska hälsotjejer i alla tider tvingat i sig den bruna sörjan vars lukt lite påminner om surströmming, ända tills en undersökning härom året avslöjade att de absolut inte innehöll några näringsämnen alls.

3. Fiskhuvud.

Det som vi i Sverige slänger till måsarna anses här vara den finaste delen av fisken. Kinden är okej faktiskt. Hjärnan, (den är svart och slemmig) tänker jag inte ens lukta på och ögat, det pratar vi inte om.

4. Kycklingsashimi. Rå kyckling är inte riktigt förenligt med vår svenska uppfostran att destillera skärbrädan när en vinge legat på den. Men den är ju fryst så det ska vara okej. Sägs det.

5. Jag vet inte vad det var. Men det var brunt och det rörde på sig. Men jag åt det och jag tror att jag kan göra nästan vad som helst nu faktiskt.

Jag hade kunnat skriva om all fantastisk god och inte alls konstig mat också förstås, om sushin som smälter på tungan och grillspetten som smakar sommar. Men det tar vi en annan gång.

Jag har gjort en lista. Jag tänkte kalla den för mina fem japanska favoriter men tyckte att det uteslöt för mycket och dessutom kände jag inte riktigt att jag kunde stå för det. Det är mer bara fem helt vanliga japanska ovanliga uppfinningar. Eller företeelser. Hmm, krångligt. Det får bara vara en bra lista, en lista utan rubrik.

Skruvkorksburken.

Perfekta lösningen när man inte orkar dricka 33 cl i en klunk eller bära med sig en halvliterflaska. Dessutom slipper man skära sig på läppen och få rabies av bakterierna.

Stövelkaninen.

Håller alla stövlar snygga längre. Finns i många olika varianter, en för varje stil. Provencalska tygkuddar är mer poppis hos de lite äldre.

Paraplyöverdragaren.

Förbrukar minst 10 kg plast i timmen. Men ändå. Vad gör man inte för ordningen?

Hello-Kitty-bananen.

Det är när man hittar fenomen som Hello-Kitty-bananen bland äpplena i snabbköpet som man känner att man bara måste älska det här landet samtidigt som man blir lika bekymrad över vart det är på väg. För machokillar finns även en gorillavariant. Och det är bara början.

Systembolagsmaskinen i gathörnet.

Titta noga, för den kommer aldrig, aldrig till Sverige. Vilket inte heller cigarettmaskinerna lär göra och definitivt inte cigarettflickorna som, med en teve med reklamfilm på magen, går runt och delar ut provpaket på krogen.

Bubblaren:
Kenwoods nya stereo, som rullar runt på golvet och dansar i takt med musiken den spelar, hade hamnat på första plats om det här hade varit en lista över coolaste uppfinningarna och om jag hade haft en bild på den, men nu är den så ny att det knappt finns bilder. Enda anledningen till att jag känner till vad som kommer att bli en trend eller totalflopp i Tokyo nästa år, och i Sverige om kanske åtta, var att jag såg en prototyp rocka loss på en Pecha-Kucha-kväll i Roppongi.

Jag har gått med i en klubb. Roppongi Hills Academy Club. Det innebär att jag kan sitta i ett fönster på 49e våningen i Mori Tower varje dag mellan 7-24 och skriva, surfa, läsa, surpla chai eller vad jag nu vill göra, med hela Tokyos magiska matta nedanför mig. När jag kurar ihop mig i min kokong på kvällen kan jag knappt bärga mig tills jag får gå upp på morgonen och komma hit igen. Hela Roppongi Hills är som en saga, en drömvärld, som Willy Wonkas chokladfabrik, där allt finns och allt är delikat. Där en liten bäck rinner genom en liten dal med formklippta buskar, där vattenfall rinner nedför väggarna, där champagnen rinner om nätterna och Starbuckslatten om morgnarna. Där små oopa lompier arbetar hårt överallt med jobb som skulle vara otänkbara i den övriga världen. Till exempel finns den lille mannen (i blå jacka längst bort) vars uppgift är att peta ned stenarna som fastnat mellan springorna i brunnsgallret.

Hissen flyger upp i himlen och lämnar mig i ett stort vitt bibliotek där jag sitter hela dagen och ser på tågen som kryper fram som tusenfotingar, på skyskraporna och Tokyo Tower och havet och båtarna och månen och horisonten som försvinner i en rosagrå dimma. Tyvärr kan jag inte stanna här för evigt, odla ett pipskägg och leva av chokladtårtan men jag önskar ändå att det gick.

Det är osäkert om man någonsin skrattar mer än när man spenderar en lördagnatt på cosplay karaoke. Hela platsen för spektaklet går att hyra hela natten inklusive egen scen, allt man vill äta och dricka och 400 kostymer. När jag kommer in i garderoben kan jag inte sluta hoppa. Jag är hembiträde, jag är Håkan H (fast det är inte så många som fattar det, ”oh, you’re a school girl”), jag är sjöjungfru, skelett, förrymd fånge och strandar fram på småtimmarna som svan. Madde är fotbollsplan. Någon är majonästub. En annan bowlingkägla. Och jag har sett Elvis.