Vi presenterar ett par texter från de två senaste, men redan svåröverkomliga, Aorta nr 27 (tema: Magi) och nr 28 (tema: Kalliope). Efter Håkans Sandells text “Pale ghosts of blood – Aleister Crowley som poet” följer här “Två tidiga besvärjelser” av David Almer, där vi får dyka ner i två hedniska besvärjelser med poetisk touch från Tyskland och England.
Red.
Pale ghosts of blood – Aleister Crowley som poet
Vi ger här ett smakprov ur tidskriften Aorta nr. 28, som utkom 2020, och efter att fort ha sålt ut sin upplaga har varit ytterst svårtillgänglig för nytillkomna intresserade läsare. Håkan Sandell skrev där om Aleister Crowley (1875-1947), som poet. Crowley hade debuterat tidigt med diktsamlingarna “Songs of the Spirits” och “Mysteries”, båda 1898, och Sandell argumenterar för att Crowleys storhet som poet översetts på grund av att han aldrig anknöt till den framstörtande modernismen som formspråk utan höll fast vid symbolismen. Crowley är för de flesta av oss känd som esoteriker, ockultist, men utgav ett drygt dussin diktsamlingar. /Red.
Paul Celan, tidiga parisår – Schuberts “Unvollendete”
Ett samtida kinesiskt versepos
Li Li, återkommen till Sverige, förmedlar med “Elegi & hågkomst” (2023) till oss den kinesiske poeten Yan Zhi, född 1972. I svensk språkdräkt tillsammans med Kristian Carlsson, för den 150-sidiga episka långdikt som sägs stå central i Yan Zhis produktion. Med sin tidigaste version från 1996 är den hämtad från den då tilltagande kinesiska industrialiserings- och moderniseringsprocessens första kulmen. Som så många andra kineser hade Yan Zhi sin bakgrund i den strävsamma landsbygden och betraktar storstaden som ett fallet Babylon; febrilt, hjärtlöst, fyllt av prostituerade som i något Dickens-kapitel. Jag har sett motiven hos andra kinesiska samtidspoeter – storleksskalan blir en helt annan hos de – flykten till storstaden, anonymiteten, skörlevnaden, och tänker då särskilt på Zhai Yongming (i engelsk översättning, “The Treekeeper´s Tale, 2008).
“Klangen säger att friheten finns” – fem sinnens dikter av Pia Tafdrup
Den som på riktigt åstadkommit något möter alltid kritik. Om Pia Tafdrup har det bland annat hetat att hon låter högtidlig. Inte en särskilt fångande kritik av en poet med en översjö av starkt realistiska element i sin diktning. Men jag kom att tänka på saken redan vid första dikten i hennes nu färdigställda lyriska storverk över de fem sinnena. Fem diktsamlingar som nu samlats i jättevolymen Sinneskvintetten (Smockadoll förlag, 2023), i svensk översättning av Jan Henrik Swahn. Det är den andra boken av Tafdrup på Malmö-förlaget, efter att tidigare diktsamlingar av henne utkommit på Ellerströms i Lund. Vilket är den vanliga ordningen för presentationen av dansk poesi i Sverige alltsedan 1800-talets slut, först mottags den av det skånska slättlandets varma famn, för att så efterhand irra sig norr upp över granitberget.
Min kärleks biljardhall och Kristian Lundbergs tidiga diktning
Vår tid glömmer. Den fruktar egentligen allting utanför nuet. En författares verk glöms när författaren inte längre kan värna det med sin fysiska närvaro; böckerna börjar lukta illa, av det nuets stora fest mest fruktar, sitt eget slut. Men detta är ett missförstånd, i verket ligger ett frö, som när det finner sin jord kan börja leva på nytt. Jag hoppas att detta skall få gälla även Kristian Lundbergs tidiga ungdomsdiktning, som jag alltid tyckt visar på flera utvecklingsvägar, varav poeten sedan endast kan välja en. Det är som mest synligt i Kristians debutdiktsamling (Genom september, 1991), men denna har naturligt nog en förhistoria.
Rom och Babylon – ny poesi från två håll
Vi er der hvor all tid har samlet seg til et nå – nye dikt av Håkan Sandell
En tidigare opublicerad dikt av Sigurd Agrell
Johannes Gjerdåker (1936-2020) med tolkningar i urval
Johannes Gjerdåker (1936-2020) mötte jag endast vid ett par enstaka trevliga tillfällen. Men denne var en klassiskt spränglärd poet. Som översättare gjorde han sina starkaste saker från latinet, med höjdpunkt i Horatius “carmina” som han hanterar med musikaliskt öra och stor språklig spänst, på den mest klingande men också hårdmejslade nynorska. Det är förstås Sapfo som Horatius här åkallar eller rättare sagt alluderar på, som så ofta, han har ju lånat hennes versmått;