Men annat intåg blev det, när unga Nils Sture kom hem ur kriget. Dag och natt tänkte Erik på hans ljusa hår. Det var så ljust, att det nästan var vitt. På det håret ville han se en skymflig halmkrans. Beskylld för att ha felat som krigsman, blev herr Nils upplyft på en utsvulten åkarhäst. Framför honom gick en lång rad av tiggarbarn och gummor, och vid Göran Perssons hus blev hans hatt krönt med en stor krans av halm. Göran sprang själv ut genom porten och ropade till honom, att han var en förrädare. Knektarna, som stodo omkring, ropade till svar, att herr Nils hade förhållit sig som en ärlig svensk i striden.
Karin Månsdotter hade aldrig drömt, att kung Eriks sorgmodigt milda ögon skulle kunna isas av ett så rasande hat. Han ville lysa och berömmas, men han var också stolt över att kunna visa sig grym och utan hjärta. Förskräckt märkte hon, att hans förstånd begynte omtöcknas. Men hur hon strök över hans panna och viskade sina stilla, kloka ord, kom lugn efter stormen. Och då gick han ångerfull omkring och räckte sina händer åt Sturarna och bad dem att låta allt vara glömt. Det hade varit en dålig dag för Göran Persson den gången, då kung Erik stannade framför nötsäckarna vid Trångsund, det var visst och sant, ty liten Karin var ibland starkare än han.
Genom sina spejare fick Göran Persson emellertid veta, att de förnärmade Sturarna och deras vänner sinsemellan talade bittra ord om kung Erik. Han övertalade därför konungen att bjuda dem till sig med låtsad vänlighet. Svante Sture var en ofarlig och fridsam gammal ädling, som helst satt vid de stora oxstekarna hemma på Hörningsholm och lät sin hustru styra. Därför fick hon också heta »Kung Märta». Men nu anade han det värsta, och under vägen tog han nattvarden. Vid framkomsten blevo också genast alla gästerna gripna av vakten, blott inte Abraham Stenbock, som Göran Persson ledsagade till ett präktigt sovrum. Sedan drog han igen dörren och lyfte fram ljusen.
»Herr Abraham», sade han med sitt bästa småleende, »här är ett brev till Tyskland om några guldkedjor och harnesk, som jag skulle skaffa åt kungen. Men det är bättre, om ni sätter ert frejdade namn under.»
Herr Abraham tyckte, att det var ett dumt påfund, men doppade till sist pennan och skrev. Som Göran Persson hade fått tillbaka brevet, skyndade han till kung Erik och sade:
»Nu har jag hittat ett brev, som bevisar, att herrarna äro sammansvurna. Harnesk betyder, att de behöva soldater, och guldkedjor betyder pengar.»
Skrämt och sinnesförvirrat stirrade Erik på orden och nickade. Och nu blevo fångarna förda till Uppsala slott för att stå till doms inför ständerna. Menlös och utan tankar på något försåt, kom också herr Nils ridande och blev genast insläpad i ett fängelse liksom de andra.
Det var vid den vårkvittrande och minnesrika Eriksmässotiden. Men hur olika nu mot den majdag, då Gustav Vasa barskt skälmaktig red från Uppsala högar bredvid den bekransade ärkebiskopen! I kung Eriks själ bredde sig vansinnets skymning, och en dag sprang han ned till fängelserna. Han var helt och hållet klädd i svart sammet med svart mantel och styva, svarta fjädrar i mössan.
Ångerfull kastade han sig på knä framför gamla herr Svante på det smutsiga golvet och bad honom förlåta allt, vad han hade fått utstå. Men som han hade rest sig för att gå ut med herr Svante, skymde det åter i hans själ, och han vände sig om och sade:
»I kan ändå aldrig förlåta mig skymfen mot er son, herr Nils!»
Sedan rusade han ut. Förvirrad vandrade han av och an med mössan djupt neddragen över ögonen, och blev än vit, än röd.
Under tiden satt herr Nils i sitt fängelse och tröstade sig med att sjunga. Han stämde upp psalmen:
»Må jag olyckan ej undgå,
men ogunst få
av världen och dess första;
så vet jag dock en säker konst:
att söka gunst
hos Gud, som mig kan trösta.»
Därefter tog han bönboken och lade sig på sängen, men i detsamma slogs dörren häftigt upp på vid gavel. Kung Erik kom in med en dolk i ena handen och ett spjut i den andra.
»Ja, är du nu här, din riksförrädare!» ropade han till fången, som sprang upp från bädden för att hälsa honom.
Kungen stötte i detsamma sin dolk genom hans arm, men herr Nils drog ut klingan, kysste på fästet och lämnade vapnet vördnadsfullt tillbaka.
»Nådig herre», sade han »jag är oskyldig och har aldrig förtjänat er onåd.»
Då stötte dåren till honom med sitt spjut och ropade vilt stammande till drabanten att sticka ned honom.
Förfärad över sitt eget dåd och utan att längre veta, vad han gjorde, sprang kung Erik ut från slottet och bort över gärdet. Hans gamla lärare skyndade efter honom, men stupade också för drabanternas hillebarder. Alla fångarna skulle dödas. Med den befallningen återkommo drabanterna, och på sina gnyende järn tillslötos slottsportarna. Gamla herr Svante vecklade om sig sparlakanet vid sängen och pekade själv på hjärtat, så att spjutspetsarna skulle träffa rätt. Men nere i valven ljöd det strid och rop, ty några av herrarna försvarade sig, så länge de kunde, med vedträn. Slutligen blev det då stilla. Göran Persson kände, att ovanpå en sådan skräckdag behövde han vederkvicka sig med ett dundrande gästabud. Kortlapparna flögo på bordet över de våta ringarna efter kannor och krus. Men var kung Erik hade gömt sig, det visste ingen. Han hade smugit sig undan borta i skogarna, förföljd av sina samvetskval. Det blev sent, bägarna stöttes ihop under skratt och visor, men kung Erik var och förblev borta.
Först på tredje dagen upptäcktes långa därifrån i en avlägsen socken en skygg flykting i bondekläder. Han letade sig fram mellan buskarna och lyddes efter vart prassel. Det var den vansinniga kung Erik, och han hade varken ätit eller sovit. Drabanterna förde honom till Karin Månsdotter, och hon lade hans huvud i sitt knä. Med sina smekningar drev hon stundvis åter bort töcknet ur hans sinne.
Förtvivlad klagade han själv över sina brott och befallde i sin ånger, att Johan skulle släppas lös ur fängelset. Han kastade sig till och med på knä framför honom och frågade ödmjukt, vem av dem som var den verkliga konungen. Och nu skulle hans älskade Karin få lönen för all sin trohet. Knektdottern, som hade sålt nötter på torget, den forna småpigan på hans slott, blev högtidligt införd i Stockholms Storkyrka och krönt till drottning. Två bönder, som voro hennes morbröder, blevo sedan framför altaret slagna till riddare. Men av de förnäma gäster, som hade blivit inbjudna, syntes inte många.
De samlades i stället i Vadstena kring hertig Johan och den sjuttonåriga och oförskräckta hertig Karl. Under en gammal ek lovade bröderna varandra att befria landet och fäste eklöv i hattarna till förbundstecken. Hertig Magnus, den tredje brodern, behövde de inte spörja. Hans veka själ hade bräckts under striderna om Vasa-arvet. Sinnesslö satt han på en kungsgård och jollrade och smålog, när han tyckte sig höra nerifrån vassen, hur sjöjungfrun lockade honom med sin sång.
Framför upprorshären gick en gammal gråhårig kvinna och ropade bibelspråk och spådomar. En dag, när kung Erik stod med Göran Persson i slottstornet i Stockholm, fick han se, hur hären närmade sig med sina baner över Rörstrandsängen.
»Nådigaste herre», sade Göran Persson efter att båda länge hade stått tysta, »hade I följt mitt råd och genast vid fängslandet lagt hertig Johans huvud mellan hans fötter, vore detta ogjort.»
»Du säger något», svarade kung Erik.
Dalkarlarna på slottet grepo efter några dagar Göran Persson. De trängde sig in i hans välförsedda hus, där många blanka kannor stodo kvar från forna dryckeslag, och togo också fatt hans åldriga mor.
»Förr hade jag trott, att himlen skulle falla ned, än att kung Erik skulle övergiva mig», sade han, där han stod med sönderrivna kläder.
Han och modern blevo nu vid stadsporten utlämnade åt hertigarnas folk, som förde upp dem bland de aldrig tomma galgarna på Brunkebergsåsen. Här blev han pinad till döds och steglad, och hans avskurna öron uppspikades, på pålen. Men modern kastade sig huvudstupa från hästen, så att hon bröt av sig halsen, och hennes kropp blev fastspikad i botten på ett träsk med en spetsig påle.
Kung Erik ville hellre spränga slottet i luften och begravas under stenarna än giva sig. Var dag dundrade kanonerna, men stadsborna öppnade till sist själva portarna för hertigarna. Den tillfångatagna konungen blev nedförd i Eskils gemak, där det nu var gott rum, sedan han själv förslösat allt silvret. En av hans vaktare var där nog grym att skjuta på honom med en bössa, så att han flera timmar fick ligga med blödande arm.
Så sannades då stjärnornas spådom om en man med ljust hår, fast den fruktade Nils Sture låg i sin grav. Det blev omkring Johans rödaktigt ljusa hår, som broderns kungakrona nu skulle glimma med alla sina ädla stenar. Men den kronan var liksom ett fågelbo, där svarta fåglar bygga, ty under den trivdes bara misstro och onda tankar. Kung Johan visste inte, var han skulle hitta ett nog säkert fängelse åt sin broder. Var funnos murar nog tjocka och galler nog starka? Han förde honom ända till Åbo slott och skickade järn och koppar till fjättrar. Men där kunde Ivan den förskräcklige komma från Moskva och befria honom. Då gömde han honom på Gripsholm och i Västerås och sist på Örbyhus. I sitt elände hade fången ibland ingenting annat att skriva med än en träpinne, doppad i kol och vatten.
Ensam satt kung Erik på sin pall och diktade psalmer och läste. Eller också talade han med sig själv och grät. Lycklig bredde han ut armarna, när järndörren ibland sköts upp, och hans älskade Karin för en stund fick stanna hos honom med sina barn. Då blev Gustav, deras äldsta son, lyft på hans knä och drog i hans grånade skägg med sina små händer. En tid bodde också Karin i rummen under hans fängelse. Men utan att någon berättade det för honom, blev hon en morgon förd därifrån för alltid. Borta i Finland hade Johan skänkt henne en vacker gård mellan skogsåsar och sjöar, för att hon där i frid skulle få sluta sina dagar. Liksom förut gick kung Erik till fönstret och ropade ned till Karin, att hon skulle sticka ut huvudet och tala med honom, men ingen liten Karin svarade honom längre. Jämrande slog han i fönsterposten och vankade så tillbaka till sin pall, där han bara hade sina töcknigt förvirrade tankar till sällskap. Men nästa morgon stod han åter vid fönstret och ropade.
Kung Johan log inte heller många glada leenden, fast han satt omgiven av musikanter och sång. Mitt under en svärdsdans var han en gång nära att bli nedstucken av några sammansvurna, som ville befria brodern. Orolig bad han sina rådsherrar och ständer om lov att i nödfall få taga Eriks liv. Och de voro numer inte bättre än sin mästare, utan svarade ja. Med ängslan såg han också på broderns lilla son, Gustav. Det berättas, antingen det så är osant eller sant, att en hovtjänare tidigt en morgon därför stoppade den sexåriga gossen i en säck och bar ut honom ur staden för att dränka honom. De råkade då att möta en förnäm herre på vägen. Han började undra, vad det kunde vara för tung börda, som en så fin tjänare omakade sig med att gå och kröka ryggen för. Nyfiken grep han fast i mannen och befallde honom att sätta ned säcken. När han knöt upp den, igenkände han den arma gossen, som låg där hopkrupen och hjälplös. Han tog honom genast vänligt med sig och skickade honom i hemlighet bort från Sverige.
En gråkulen februaridag, när Erik frusen värmde sig framför spiseln i sitt rum på Örbyhus, bultade det emellertid på slottsporten. Det var två illa kända män, som kommo från kung Johan med ett brev till slottsfogden. De fingo då stiga upp och bereda sig för sitt verk, och en dag blandade de ett gift i den ärtsoppa, som bars in till fången. Hur allt tillgick vid det ljus, som sedan under den långa, mörka natten brann i det ensliga fängelset, kan nu ingen veta. Det sägs, att han slutligen förlät alla människor. Och när dagen åter sken på gallerstängerna, hade den skuldbelastade och olyckliga kung Erik slutit sina ögon.
Kistan hopslogs av ohyvlade bräder och kläddes inuti med taft. På
locket fastspikades ett par guldgaloner, så att de bildade hans
namnbokstäver och en krona. Präster, studenter och några adelsherrar
följde kistan till Västerås' domkyrka, och på gravstenen inhöggos
konungabokens ord: »Riket är förvänt och vordet min broders. Av
Herranom är det hans vordet.»
