Kulturnätverket Kultur1 med kulturella länkar, nyheter, evenemang

Kulturnätverket Kulturvänner Nyheter Länkkatalog Bloggar

Sökresultat

Gunilla Brodrej

Sting är i stan med Symphonicities. Här är min sommarintervju med gränsöverskridaren som aldrig får nog. Han, som Andreas Ekström beskriver det i Sydsvenskans recension från Köpenhamn, tycks be om mer stryk. Men, som Telegraph skriver, he couldn';t care less.

Paradigmskifte på gång

Nätverkande vipmingel backstage Berwaldhallen. Peter Mattei med kronprinsessan och Miah Persson. Stå upp för kungligheterna. I går var det dags att förödmjuka sig igen och den här gången kunde jag inte gömma mig sittande bakom framförvarande publikrad som i Konserthuset på Polarprisutdelningen. Kronprinsessan Victoria kommer in två bänkrader längre fram, hon ser sig omkring, hennes stora bruna ögon söker kontakt och munnen ler brett. Hon är skicklig. Man får för skams skull ställa sig upp. Någonting har hänt sedan jag började recensera musik 1998 när Sverige var en kulturell äppelrepublik. Då kom det kung bara när kung var tvungen. Som vid Nobel. Nuförtiden dyker kungligheterna då och då upp på andra ickeobligatoriska större klassiska evenemang. I går vid Brahms rekviem under ledning av Riccardo Muti. Det var en högtidsstund när jag nästan snubblade över Drottning Silvia i Operans garderob när Placido Domingo fick Birgit Nilssonpriset. Hon såg lika förvånad ut som jag. Med kronprinsessan delar jag numera flera större musikaliska upplevelser. Och vad kan det vara värt? Ja, om nu Victoria är en rollmodell för 20-30-åringarna så borde vi förutom bröllopshysterin ha en ny stor klassisk publikpotential på gång därute. Och i förlängningen kan det få näringslivet och politikerna att förstå att en ung musikintresserad drottning i kombination med ett nytt operahus kan vara livsviktigt för en kulturprovins som Sverige. I det hoppfulla ljuset av en sådan utveckling kan till och med en republikan som jag ställa mig upp.

Älskade röster

Det är 50 år sedan Jussi Björling dog. Nästa år har han hundraårsjubileum. P2 hedrar hans minne i Musikmagasinets måndagsupplaga med start 13 september. Jussis barn och barnbarn medverkar. Programledare är ett annat fenomen, Björn Ranelid: ”Så som då sjunger Jussi än i dag; tidlös bortom alla former av imperfekt, futurum och presens” säger den vältalige författaren i pressmeddelandet. Det kan säkert bli minst lika fascinerande som Onoffs nya tv-serie-kampanj med Carolina Gynning. P2 resonerar väl som Onoffs marknadsdirektör Erik Frankedahl: ”Det är mycket lättare att kommunicera ett budskap om tittarna har en relation till huvudrollsinnehavaren och då började vi fundera på kändistricket”. Problemet med Ranelids program är att huvudrollen redan är besatt – av en tenor.

Pärt och Björk i stan

Vulkanutbrott, kokande lava, sa K träffande om det svettiga kändisminglet på Stockholms konserthus. Er redaktör skuttade mellan mingel, presskonferens och kulturcelebriteter i går. Först de grå eminenserna på den estniska ambassaden: Mottagningen för Arvo Pärt och Veljo Tormis apropå deras bemärkelsedagar och kvällens körkonsert och sedan en eminens till på Polarprisets presskonferens å Grand hôtel, Ennio Morricone sida vid sida med den färgsprakande puppan på väg att bli fjäril, Björk. ”Ester jag är här nu”, roade jag mig själv genom att Rameltänka när jag i sista momangen klev in på Estniska ambassaden. Där fick Pärt finna sig i att bli gratulerad med några ungdomssynder – en knippe frejdiga barnvisor framförda av en operasångare. Mycket opärtska. Vi var några i församlingen som svettades vid tanken att på vår 75-års dag få nån skoluppsats uppläst offentligt. Björk fick finna sig i att vänta medan mr Morricone la ut texten på eftertänksam italienska. Ett Polarpris är ett delat pris. Hon ville dock inte bli fotograferad sida vid sida med Morricone. Fotograferna gnällde, men nej. Björk vårdar sin persona. När hon väl löste av Morricone framför kamerorna poserade hon uttrycksfullt i sin lila kreation signerad nån isländsk textilkonstnär vars namn jag inte uppfattade. Puppa i utveckling som sagt. Teletubby, kontrade Expressens Maria Brander. Det måste vara prövande att vara ett konstverk. Skriver i dag om själva Polarprisutdelningen i min tidning och gästrecenserar Stadsteaterboken i DN (inte på nätet än).

Gossdress

Mahlers trea distraherade mig dessbättre från att kontrollera diciplinen i Adolf Fredriks gosskör i tisdags. Kören är heller inte så exponerad i Berwaldhallen som i Stockholms konserthus. E gjorde mig dock uppmärksam på deras klädsel när de kom in på körläktaren. Pojkar i den åldern gillar inte att dra upp byxorna i midjan, de ska vara rejält nerhasade om de själv får välja. Körklädseln är vit skjorta, svarta byxor och svart väst, som på bilden. Men ändå inte. Linningen rasar ner och det blir en liten, men dock vit glipa där midja och skjorta tittar fram. Helhetsintrycket blir rätt ovårdat. Inte särskilt snyggt, men rätt rörande. Får man föreslå svarta skjortor till nästan gång? Eller varför inte de underbara sjömanskostymerna igen?

Brahms utan broms
Häromdagen trumpetade den brittiska premiärministern David Cameron ut att nu skulle man värna om kulturarvet. Enligt SR:s Kulturnytt försöker britterna möta de tillströmmande turisterna från Kina och Indien med annat än populärkultur. De är nämligen mer intresserade av kulturhistoria och finkultur. Med tanke på uppgifterna i en ny undersökning gjord av brittiska Det bästa är intresset för klassisk musik inte det bästa i kungadömet. Bara 25 procent av 1517 tillfrågade kunde koppla ihop Edward Elgar med Pomp and circumstance. 27 procent visste inte ens att Elgar var tonsättare och fyra procent chansade vilt på att ostbollmärket Bocconcini var en tonsättare. Läget är förmodligen ännu sämre här i Sverige. Inte ens Berwaldhallen klarar av att kommunicera Östersjöfestivalen med självförtroendet intakt. Man har åter städslat en representant från hallens vaktbolag att skriva festivalbloggen och tycker att detta kan vara välgörande: ”Bloggen kommer verkligen att kännas levande och kul vilket inte är självklart när man har med klassisk musik att göra” mailar en kommunikatör. Ok, låt oss bli instrumentella. Bara som ett exempel. Vi hade stängt hela stugan, dragit upp båten, städat, kånkat in utemöblerna, tömt dasset, stängt, låst, allt det där. Nu hade jag kört i 43 mil, högerbenet var stelt och ögonlocken tunga. Kaffet slut. Saltlakritsen likaså. Då knäppte jag på bilradions P2 där Jukka Pekka Saraste just slog in Göteborgs symfoniorkester i Brahms fjärde symfoni. Jag började känna mig – ja just – levande. Tonåringarna i bilen teg. Antingen njöt de. Eller också förstod de vikten av att föraren måste få lyssna. Symfonin tog oss hela vägen hem. I dag börjar alltså Östersjöfestivalen (här är programmet). Jag rekommenderar tisdag (Gergiev dirigerar Marinskij i Sjostakovitjs 14:e), onsdag (Mahlers trea och Britta Byströms uruppförande med SRS) och nästa torsdag (Muti dirigerar SRS i Brahms rekviem).

Krut mot döda hökar

Drömska harpor, slöjiga stråk och en ljus kör med drillande flöjter på toppen. Storkyrkans takvalv nåddes i durtonart när Karin Rehnqvists nyskrivna musik inledde den kungliga bröllopsceremonin. Samma vecka kommer nya Axess-numret om tonalitetens revansch. Figurationsdebatten överflyttas till konstmusiken och den gamla motsättningen mellan tonal och atonal musik. Men Darmstadtskolans hegemoni är historia. En genomgång av landets konserthusprogram och musikfestivaler visar att det är väldigt mycket mainstream nu. Musikens makthavare har inte längre Adornos Den nya musikens filosofi som manual, men Roger Scruton slänger vällustigt upp den marxistiske kritikern som en bit dött kött på bordet. Han kallar Pierre Boulez IRCAM, (franskt vetenskapligt institut för elektroakustisk musik) för det ”parisiska dårhuset”. Den skotske kompositören James MacMillan utmålar modernismens tillskyndare som marxistiska krypskyttar och det marginaliserade IRCAM var följaktligen Boulez Kreml. Texterna har sitt musiksociologiska värde. MacMillan minns en sommarfestival i Darmstadt 1980 när varje verk med durackord möttes av burop. Men hur syrefattigt hade inte musiklivet varit utan tolvtonsskalan, Stockhausen och Webern? Som konsten utan Jackson Pollock. Till och med Boulez vettiga analys av Wagner som bättre på orkestrering än Brahms, devalveras av MacMillan som typisk för en fransman som kommer ”från en tradition av parfymerade finesser.” Den angloamerikanska hämndlystnaden går inte att ta miste på. MacMillan påstår till exempel att Charles Ives föraktades av Europas eliter därför att hans musik byggde på psalmmelodier, traditionella visor och patriotiska sånger. Han förhärligar britterna som inte föll lika lätt för ”revolutionära strävandens glitter och glans”. I Sverige vände de inflytelserika modernisterna i Måndagsgruppen ryggen mot proletärsymfonikern Allan Pettersson, skriver Camilla Lundberg, men hans musik fick ändå stort genomslag och gavs ut på skiva (av Stikkan Andersson för övrigt). Man kan jämföra med 70-talsföraktet mot Abba. De klarade sig som bekant fint. Roger Scruton efterlyser ”frisk och välljudande musik” med en terminologi som ligger farligt nära kultursynen i högerpopulistiska partier på uppsving i Europa. Och, som Camilla Lundberg påpekar i sin nyanserade text om den svenska modernismen, den nazistiska hegemonin bannlyste tolvtonsprincipen. Men att framhålla den nyenkla Sven-David Sandström som exempel på en hårt kritiserad samtida kompositör håller inte längre. Han har jobb upp över öronen. Axess sparkar på dem som redan ligger. Nu låter ny musik till exempel som Karin Rehnqvists bröllopsverk. Bitterljuv och alldeles alldeles underbar. Gunilla Brodrej

Ockelbo

Folktomt på Rönnåsens friluftsstuga i Ockelbo. En stunds frid från jippot. Våffelpersonalen har ingen tv. Just hemkommen från bröllopspsykosen i Ockelbo. Topp fem-listan av byns evenemang ser ut som följer: 5. Våfflor på Rönnåsen. 4. Tårtbuffe i regn. 3. Ekologisk picniclåda i Wij trädgårdar. 2. Bröllopsceremonin via storbildsskärm på åkern. 1. Melodikrysset live längs långbord i tältet. Saker som man helst vill glömma är en lerig Nordmanspelning i Folkets park dir vi åkte för att hitta någonting ätbart efter klockan 23 samt de rum som Ellinor Collin och jag betalade för att bo i. Melodikrysset löser jag i samarbete med två Marianne och några tusen till. Den ena Marianne Nilsson är förskollärare och kommer med i min text från Ockelbo. Marianne Persson har blommor i hatten och är pratglad entusiast i Stensve byalag strax utanför Ockelbo (hon visar sig också vara mamma till operasångaren Sara Olsson, som bland annat sjungit Freja i Kungliga operans Ringen). De två Marianne är överens om att bilden som SVT:s Det kungliga bröllopet gett av Ockelbo är gravt missvisande. Marianne Perssons man författade en upprörd bloggkommentar efter Ebba von Sydows reportage. ”Men den kom inte med”. De jämför mig med Ebba. Om Ebba säger de att hon är en sån där typisk ytlig stockholmare som bara ser det som är på ytan och bara bryr sig om kläder. Och där sitter jag i mitt regnställ och mina enorma gummistövlar och blir inbäddad i Ockelbornas vänlighet och fyller i Melodikrysset och sjunger med och försöker behålla förståndet och den kritiska blicken.

Lidbo skriver för vuvuzelas

Apropå mitt förra blogginlägg. Nu har P2-chefen Elle-Kari Höjeberg avslöjat att det är Håkan Lidbo som fått P2:s beställning på ett verk för vuvuzela, så här säger han i pressmeddelandet: - Min tanke är att skriva ett verk som går att framföra live och i radio. Jag funderar på att använda mig av både traditionella vuvuzelor och av plastvarianten som hörs under fotbollsmatcherna, säger Håkan Lidbo, som precis har beställt tre vuvuzelor från Tyskland speciellt för tillfället – i Sverige fanns inga att få tag på.
Närstuderas bilden av den så kallade ”traditionella”vuvuzelan ovan finner man att den är märkt Elle-Kari. Instrumentet låg tydligen P2-chefen mycket nära till hands. Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket musik som hade blivit beställd av P2 om hon även haft andra instrument i sin ägo. Just nu kan man höra det live hos - vem annars - Nordegren i P1.

Konsert för vuvuzelas

Det är dags att ta vuvuzelan ett steg vidare. Vilken kompositör blir först att dra nytta av intresset och komponerar konstmusik för de här blåsinstrumenten? Dror Feiler. Saxofonist som inte drar sig för högljudda manifestationer, vare sig i Lokomotiv konkret eller ombord på en konkret konvoj till Gaza. Karin Rehnqvist. Är just nu upptagen med bröllopsmusik, men behärskar happenings och har skrivit för kulande folksångare och besitter säkerligen kunskaper i den besläktade svenska näverluren. Staffan Mossenmark. Har redan utmärkt sig som kompositör för såväl motorcyklar, glassbilar som mobiltelefoner. Har alltid ett blött finger i luften. Svar: Det måste bli Mossenmark. Han kan inte låta bli. Kom i håg var ni läste det först. Vore jag en PR-sugen festivalgeneral hade jag beställt ett verk igår. Uppdatering: Ser nu på Twitter att P2 är först med en beställning. Återkommer med info om kompositör.

FP lurar i vassen

I dag presenterar Folkpartiet sitt kulturpolitiska program. Där förespråkar man ett scenkonsthus. Hör Kulturnytts inslag här. ”Ett operahus som också har utrymme för andra konster som dans och musik.” Säga vad man vill om FP men de vågar gå till val på nåt så förment elitistiskt projekt som ett operahus. Bara ett påpekande. Det befintliga operahuset är redan det ett scenkonsthus, även om det fungerar dåligt. Kungliga operan består redan av både opera, balett och hovkapell. Det är helt onödigt att sjabbla bort det starka varumärket opera med ett sammansatt ord som slutar på ”-hus”. Det är ungefär lika dumt som att kalla musik för ljud. Just nu arbetar konstarterna under rätt hopplösa omständigheter. Orkesterdiket är trångt. Akustiken dålig. Utrymmena bakom scen för små och för få. För det mesta jobbar man inte här över huvud taget utan i en hangar i Gäddviken. Man betalar alltså dyr hyra både vid Gustav Adolfs tog och ute i Sickla. Det måste få ett slut.

Otello i Uppsala

Rekviem över ett äktenskap

Var och en som redan nu är proppmätt på parlycka kan nog uppskatta att beskåda ett äktenskap på väg att haverera, ja kanske till och med uthärda ett hustrumord. Åtminstone när det sker i operan Otello och mordet på frugan i fråga utförs genom strypning medelst brudslöja. Jag är beredd att instämma i alla tänkbara feministiska invändningar, men det här kan med lite välvilja ses som ett varnande exempel på hur illa det kan gå om man inte lämnar den självömkande hustrumisshandlaren redan efter det första slaget. Michael Weinius och Emma Vetter är varje operahus våta dröm för de här rollerna. Det är en lyx att höra dem på nära håll i Uppsalas universitetsaula. Man kan inte låta bli att vända och vrida lite på Thomas Thorilds devis över aulaporten. Sjunga rätt är stort, sjunga fritt är större. För rätt, fritt och stort sjunger de. Till en början är Otellos och Desdemonas kärlek nästan osannolikt vacker och stor, ”en drömbild”. Hon kommer in badande i ljus. Verdi beskriver deras nattliga kärleksglöd i smäktande stråkdrag och långa legaton för att så småningom och genom Jagos ryktesspridning låta den haverera i tumult, smattradebrass och visslande träblås. Alla som kan Verdis Rekviem vet vad jag menar. Självklart dras man till cynikern och kontrasten Jago, som är den som orkestrerar kollapsen. Särskilt som han sjungs av Fredrik Zetterström, som än en gång gör en komplex och trovärdig rolltolkning, här i Wilhelm Carlssons regi, och med en underbar röst som kommer rakt upp ur djupet av hans sammansatta karaktär. Jagos hat mot Otello handlar om mycket mer än en missad befordring. Jago kan inte uthärda Otellos alla goda egenskaper och ger sig inte förrän han frammanat fältherrens onda sida. Och det är ruskigt hur lätt det är. Otellos stela segrarleende i första akten är första tecknet på ett instabilt inre. Här är ju en hustrumördare in spe. Desdemona försöker navigera efter Otellos humör, men hans kompass står under påverkan av Jagos magnetism. En av operarepertoarens mest passionerade äktenskap får alltså sin våldsammaste upplösning i Uppsala bröllopsåret 2010. För två år sedan regisserade Wilhelm Carlsson Tosca här, på tre olika spelplatser. Den här gången nöjer man sig med en, den vackra universitetsaulan, och har placerat orkestern på podiet och solister och kör nedanför på golvet, nära publiken. Det är ett genidrag. Weinius, Vetter och Zetterström är visserligen halvgudar framför den nyligen uppstartade operakören, men den amatöristiska entusiasmen har ett värde i sig. Bortsett från en del sura stråkar i Stefan Karpes orkester bestående av universitetslärare och studenter (!) låter det hela rätt fantastiskt. Stryk den groteskt långa pausen på 105 minuter, byt byxor på Michael Weinius (de är förfärligt missklädsamma) och spela fyra föreställningar till. Bättre opera än så här kan man helt enkelt inte begära. I alla fall inte med de här förutsättningarna. Det här är definitivt en produktion som kan frälsa fler än den uppsaliensiska gräddan som minglar och äter skrovmål i pausen. Och programboken kommer att räcka långt efter att Verdis teman har slutat att ringa i öronen.

Operainitiativet

Svendén måste bygga nytt. Nu vore det konstigt om inte Stockholm fick ett nytt operahus. De starka argumenten för är både konstnärliga och ekonomiska. Det nuvarande operahuset har ett sammantaget renoveringsbehov på en halv miljard kronor. Det vore absurt att plöja ner dessa på ett hus som ändå inte är ändamålsenligt, som gör att Stockholm halkar efter hela Norden vad gäller nyskapande opera och kreativa samarbeten. Men det rör på sig. I går sammanträdde den ideella föreningen Operainitiativet på ett flott advokatkontor i Stockholm. I styrelsen sitter både operachef, stadsplanedirektör, landshövding, regeringsråd, Malena Ernman och, sist men inte minst, Anders Wall. I föreningen ryms ännu många fler inflytelserika namn på flera nivåer. Målet är en modern nationalscen för sång, musik och dans. Jag skulle helst kalla det för opera, men andra pratar om ett scenkonsthus. Norska operans Bjørn Simensen berättade om framgångarna i Oslo. Han hade historier om entusiasm och arbetsglädje ner på grovarbetarnivå. Norrmännen nya fina opera är skattefinansierad och ägs och brukas, enligt honom, av folket. Var och en som varit där och sett opera och vandrat på taket fattar att det kan vara sant. Men sponsorerna får också sitt av tjusiga representationsutrymmen. Sångare är också saliga. Bryn Terfel kysste golvet när han kom till Oslo. Göteborgsoperan presenterades också som framgångssaga, av vd Peter Hansson, som sålde in sitt i hög grad egenfinansierade hus så många blev gröna av avund. Här har man bland annat satt snurr på ekonomin genom en livlig lunchrestaurantverksamhet. Stockholmsoperans Birgitta Svendén lade upp det egna prekära läget på bordet. Problemen är många. Rent konkret vet hon inte om undermaskineriet ska hålla när ridån går upp. Varje kväll på Kungliga operan innebär ett risktagande av teknisk och arbetsmiljömässig art. Sverige har historiskt den starkaste operatraditionen i hela Skandinavien. Men med det svagaste huset på kartan kan vi inte behålla den positionen. En knäckfråga, enligt Svendén, är vad man ska använda det gamla huset till om man bygger nytt. Hon behöver förslag. Kärnfrågan är naturligtvis hur man får bred politisk uppslutning bakom ett nytt operahus. Det är inget man vinner val på. Några webbentusiaster föreslog facebookdiskussioner för att mobilisera allmänheten. Lycka till. Efter det här sammanträdet står det ganska klart: Om informationen vid detta möte sprider sig som ringar på vattnet i samtligas verksamhetsområden så är lobbyverksamheten redan i gång. Det gäller att ingjuta mod i politikerna så de vågar driva den här frågan uppifrån, det vill säga utan att kontrollera med den breda folkliga opinionen. Inte ens den hyggligt bildade medelklassen har tillräckliga insikter för att kunna motivera varför Stockholm bör ha en ny opera. Svendén är rätt säker på att folket skulle svara ”nej” eller ”varför” om det blev tillfrågat. I går var det inget snack om saken. Det var nog första gången i mitt liv som jag kände stor tilltro till högdragna män i kostymer och fina jobb. Gå ut och missionera med er! Sprid ordet.

Moderaternas vallåt
Moderaterna har släppt sin vallåt. Till softa stråkar, blött sound, akustisk gitarr och Bruce Hornsbypiano flyter tre sellouts, Mange Schmidt, Sofia Talvik och Wille Craaford, in i extrem-mitten med den till intet förpliktigande refrängen ”Om det flyter”. Låten förmedlar en tillbakalutad entreprenörsanda, men det politiska budskapet är löjligt vagt i den rappande rimstugan: ”bejaka, inte hålla tillbaka”. ”Shiten finns i mitten.” Klass, kön, religion och etnicitet spelar ingen roll. ”Om du har viljan kommer du att bli nåt.” ”Bygg en moské, bygg tre.” Den här låten skulle kunna bli en sommarplåga för det ryck-på-axlar-folk som tycker att det är helt i sin ordning med privatisering av allt. Det enda den vänder sig mot är möjligen kampsången som genre. Först och främst är ”Flyter” är en habil låt för lagoma känslor. Den säger absolut ingenting om moderaterna utom att partiet vill behålla status quo. Och den bygger på en reservation, ”om det flyter”. Vad som händer om det i vård, skola, omsorg, inte flyter? Äh. Låten kan laddas ner här.

Kung Georg avsatt

I söndags var det rena Mosebacke monarki i landet. Igen. Till och med tippen hade stängt på nationaldagen. Nytillkomna svenskar hälsades välkomna till landet genom styggelsen smörgåstårta och kungaparet och allmogen underhölls på bred front från Solliden av Carola, Rigo och Orsa Spelmän. Spektaklet direktsändes i TV4 som numera är en pålitlig pusher av opium light till folket. Trots monarkihausse och knäfall vägrade dock Carl XVI Gustaf (nåt ska han vägra) att ge kanalen en kopia på nationaldagstalet. Längden kom därför som en obehaglig överraskning och de sista artisterna fick strykas från programmet, mikrofonen rycktes bokstavligen ur händerna på den lysande och ödmjuka jazzsångerskan Sarah Riedel. Att detta också drabbade hennes far, kungen av jazz och svensk barnvisa, Georg (”Idas sommarvisa”) Riedel, är en ödets ironi. Någon skulle sätta sig ner och försöka räkna ut vad Riedel har gjort för Sveriges kulturella värde här och utomlands under sina 50 år på scen och genom sina 1000 kompositioner. Detta kunde sedan viktas mot vad den innehållslösa monarkin har kostat samma land. Jag tror att siffrorna skulle tala för sig: Kung Georg regerar. Med kronprinsessan Sarah vid sin sida.

Nicolai Gedda

Nicolai Gedda utnämnd till riddare (TT Spektra) Operasångaren Nicolai Gedda har blivit utnämnd till riddare av franska hederslegionen av den franska presidenten Nicolas Sarkozy. Nicolai Gedda är född 1925 och debuterade på Operan i Stockholm som Chapelou i "Postiljonen från Longjumeau" redan 1952. Sedan dess har han uppträtt på de största scenerna runt om i världen, bland annat La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Hederslegionen är Frankrikes mest förnäma orden, den instiftades av Napoleon Bonaparte 1802 och utdelas för framstående militära och civila insatser. Red anm: Är det någon som fångar Geddan så kan ni väl hälsa att jag söker honom och påminn om brevet jag skrev. Han nappade inte på den kroken.

Nordiska rådets musikpris

Nordiska rådets musikpris går till Lasse Thoresen för hans körverk Opus 42. Han blandar tekniker som strupsång och övertoner som bänger sig utanför den tempererade skalan och rör sig i kanten av genrer som norsk folkmusik, fransk spektralmusik och tidig kyrklig vokalmusik. Nordiska rådets lyxiga material, med ljudklipp från samtliga nominerade, finner ni om ni klickar på länken ovan. Thoresen måste vara en underbar kompositör att sätta tänderna i som uttråkad körsångare. Som körpublik är det fin omväxling. Lasse Thoresen tilldelas priset på 350 000 DK under Nordiska rådets session i Reykjavik i början av november. Såvida Katla vill. Jag kan helhjärtat rekommendera två av de tolv övriga nominerade kompositörer som inte fick priset: Isländska Danjel Bjarnasons kontemplativa och Pärtska Bow to a string samt norska Christian Wallmrød som på den rätt enastående plattan Fabula suite Lugano presenterar kammarjazz med rymd, folk- och barockfärg. Särskilt älskar jag Jan Johanssonska ”Jumpa”. Hela skivan finns på Spotify.

Dämonen och teddybjörnen

I kväll spelar Teddybears teatermusiken till Don Carlos på Dramatens stora scen. I morse var Jocke Åhlund från Teddybears gäst i Morgonpasset i P3. Någon vaken lyssnare, med samma intressen och namn som jag, kantänka, sms-frågade om hur det kom sig att Teddybears hade börjat använda Ingmar Bergmans björnhuvuden från Trollflöjten. Se Hanna Höglunds text i dag. Åhlund förklarade att de hade hittat maskerna i SVT:s kostymförråd, men han trodde att de kom från en Trollflöjten som Bergman hade regisserat på Dramaten. Nästan rätt, men inte Dramaten. Det var, enligt uppgift från SVT:s Camilla Lundberg, i en fullt uppbyggd kopia av Drottningholmsteatern i Filmhuset som Ingmar Bergman genomförde sin klassiska filmatisering av Trollflöjten. Och det var där björnhuvudena bars. Trollflöjten var en TV2 produktion. Därav fynden i SVT:s kostymförråd. Rätt ska vara rätt. Jocke Åhlund och hans bandmedlemmar bär omkring på ett kulturarv. Allt går igen. ”En oktoberdag gav jag mig ut till Drottningholm och Drottningholmsslottsteater. Av någon anledning var sceningången öppen. Jag trädde inoch såg för första gången den just nyrenoverade barockteatern. Jagminns med stor tydlighet att det var en förhäxande upplevelse:ljusdunklet, tystnaden, scenrummet. Jag har i min föreställning alltidsett Trollflöjten innesluten i det där gamla teaterhuset, i den finaakustiska trälådan med sitt milt sluttande scengolv, sina fonder ochsidostycken. Här finns illusionsteaterns ädla magi. Ingenting är, allting föreställer.I samma ögonblick som ridån går upp manifesteras överenskommelsenmellan scen och salong: Nu diktar vi tillsammans! Det är alltsåsjälvklart att Trollflöjtens drama utspelar sig i barockteatern medbarockteaterns effektiva och ojämförliga maskineri.” Ingmar Bergman om inspirationen till Trollflöjten ur Bilder. Ett längre utdrag ur boken finns att läsa på Ingmar Bergmanstiftelsens förträffliga hemsida Ansikte mot ansikte. .

Maestro Mälkki

I kväll dirigerar Susanna Mälkki ett program med Karin Rehnqvists Preludier, Stravinskys violinkonsert och Sibelius femma på Stockholms konserthus. I tisdags träffade jag Mälkki i dirigentlogen för ett kort samtal före repetitionen. Vi pratade bland annat om hennes personliga relation till Sibelius – att hans tonspråk låg nära och att hon särskilt tyckte om att dirigera hans musik när hon befann sig mycket långt hemifrån. Mälkki påpekade också att Kungliga filharmonikerna har utvecklats enormt på de år som har gått sedan hon dirigerade dem sist. Hon sa att det är en helt annan orkester. Att detta berodde på Sakari Oramos inflytande gick inte att ta miste på. Men antagligen, sa Mälkki, har hon också själv utvecklats sen sist. Hon och Oramo kommer från samma Sibeliusakademi. Säkert läser orkestern Mälkki bättre nu än förr. Dessutom pratade vi lite genus, det var inte hennes favoritämne. Här är den webbtv-snutt som blev resultatet av vårt korta samtal.

Klassisk Youtube nr 60: Kaija Saariaho

Hoppas att lyssnarna får ut mer av det låtsade Polarprisjurymötet i dagens Mitt i musikens veckomagasin än den galopperande hjärtklappning som drabbade mig när jag lyssnade på resultatet nyss här. Det var ju häpnadsväckande svamligt! Om jag hade varit Alfons Karabuda, som för dagen fick agera kritiker, hade jag sågat mig själv jäms med fotknölarna. Han hade dock sinnesnärvaro nog att låta bli. Jag står dock helt bakom mina kandidater Kaija Saariaho och Arvo Pärt. Krzyztof Penderecki hann jag aldrig plädera för. Och det kanske var lika bra med tanke på dagsformen. Om jag så här i eftertankens kranka blekhet blickar framåt mot kommande års Polarpriskommentarer inser jag sitsen: Om man nu väljer någon av ”mina” kandidater har jag förbundit mig för hyllningstexter. Plums med huvudet före ner i ankdammen. Dagens Youtubeklipp innehåller naturligtvis Saariahos suggestiva flöjtkonsert där mystik möter lyrik. Verket är inspirerat av Saint-John Perses fågeldikter och resultatet är lika frenetiskt, hotfullt, ljuvligt och ljudligt som en fågelkatalog. Galna näktergalar, ensliga sjöfåglar, förskrämda ärlor – Camilla Hiotenga är dem alla med Finska radions symfoniorkester. Klassisk Youtube nr 60: Kaija Saariaho L';aile du songe del 1 och del 2.

Sök

På gång