I ett planlöst surfande på nätet hamnade jag på Svenska medaljs sida. Det är ett företag som tagit över medaljtillverkningen från staten och bär vidare traditionen i Sverige. Ett hedervärt uppdrag jag önskar dem lycka med. Men i rullisten hittar jag även extra tjänster: dina medaljer erbjuds renovering. Vad jag kan läsa mig till innebär en renovering i huvudsak en putsning av medaljen. Jag kan tycka att det är en märklig affärsidé.
Putsning av medaljer är en ”het potatis” i medaljsfären. medaljBlogg har tidigare rört vid ämnet för ett par år sedan, HÄR. Min egen åsikt är fortfarande att huvudregeln är att inte putsa samlingsmedaljer. Föremålen i din samling är historiska föremål som vi är tillfälliga vårdnadshavare av. Belöningsmedaljerna som du tilldelats och bär vid högtidliga tillfällen är en annan sak. De moderna medaljerna som delas ut är i de flesta fall inte gjorda i silver på äldre sätt. Vilka medaljer är det då man fiskar efter för att putsa? Saken blir inte bättre av att det är två exemplar av hästavelsmedaljen med Gustaf V:s profil. Varför vill man ”renovera” en medalj utdelad att förvara?
En välvillig tolkning är att man helt enkelt vill bredda möjligheterna till inkomst genom att erbjuda tjänster inom det området de är ledande i Sverige inom. Visst gör jag kanske en talibantolkning av vad man bör göra med historiska medaljer, men patina är där av en anledning – ålder. Den svarta hinnan som täcker silvermedaljen kommer av att den är gammal. Den var där när det hände. Putsar man upp den för att se bra ut kanske man istället kan skaffa sig lite mässing att putsa. Den blir snabbt mörk och behöver en putsomgång regelbundet. Låt medaljerna vara.
Ibland blir jag väldigt trött på min närvaro på inter-nätet. Jag accepterade för länge sedan att det är ett rätt otacksamt arbete att sprida medaljkunskap online. Många vill ha information och verkar tro att den uppstår ur tomma intet eller genom knapptryckande. Fine, man kan ju faktiskt välja själv hur man vill interagera med frågor. MEN nu på sistone har en säljare på Tradera kapat mina texter och bilder. Vore det bara en hänvisning hade jag nog inte tänkt mer på det. All reklam… etc. Problemet med säljaren är att han försöker kränga numismatik till överpris med hänvisning till MINA texter i ämnet.
Varför är det då ett problem att sätta ett pris på 10 000SEK på en medalj värd 30SEK? Om det bara hade varit så skulle jag sagt som farfar: Den siste idioten är inte född än. Vill man betala ett begärt pris så är det bara att casha in för säljaren. MEN när man försöker genom fultolkning (eller bristande läsförmåga) använda medaljBlogg-texten som förklaring varför den kostar så mycket, då är man i området bedrägeri.
Nej. Det här är inte den medalj som är tillverkad i 19 ex. Den medaljen finns på bild under medaljBlogg-texten. Bilden är avsiktligt kapad över den så man ska tro att bild och text hör ihop.
Vad ska man då göra som upphovsman? Tja, Tradera struntar blankt i sånt här. Det här genererar inga pengar. Själv tänker jag att det bästa är att lägga upp den här texten och ge lite konsumentupplysning. Man kan hoppas att en person som lägger 10K på en medalj åtminstone blir lite nyfiken på var texten i annonsen kommer ifrån.
Alla som följer medaljBlogg vet att jag brukar uppmärksamma den 9 maj, den ryska segerdagen. I år är det tyngre att skriva något om Ryssland än det brukar. Vi har kunnat följa den utförslöpa som Putin kastat landet nerför, till på köpet med vad som verkar vara starkt stöd i befolkningen. Men vi får hoppas att 9 maj är större än Putin.
Kanske vi ska göra som det lettiska parlamentet och deklarera 9 maj som en minnesdag för de som dött i kriget i Ukraina. Vad som är säkert är att dagen i år kommer politiseras hårdare än på länge. Förhoppningsvis är ryktena om en uppvisningen av krigsfångar på Röda Torget propaganda. Men förmodligen kommer både kriget och propagandan att bli smutsigare för var dag.
Vi börjar också märka av början på vad som troligen kommer vara en medaljflod över de ryska deltagarna. Men istället för att vara en symbol för något att vara stolt över kan vi se den som en varuförteckning av deltagande i anfallskrig och i värsta fall folkmord. En av de första ut är Rusgvardia, bilden nedan. med ett typisk modernt bildspråk. Skam verkar alltså gå på torra land i Ryssland.
Rusgvardias planerade medalj för deltagande i kriget i Ukraina.
I utbudet på en nyligen avslutad auktion fanns en medalj som inte drog särskilt mycket uppmärksamhet till sig. Endast dryga 50 tittningar på sidan och sedan ett enda bud. Kanske det inte var konstigt om man lägger rent numismatiska kriterier på vad man vill ha som samlare. Medaljen var lite repig, beskriven som gniden med en bortslipad ögla, tillräckligt för att stöta bort alla ”near mint” konnässörer. Alla dessa negativa saker till trots fanns det inget positivt? Jo, faktiskt en hel del om man vet var man ska titta.
Vad är det då som gör att någon vill ha en hårt åtgången medalj? Svaret jag ger som vinnande budgivare är: historien bakom utdelandet. Faleristik har tre ben som vetenskapen står på: tillverkning, historisk kontext och medaljörerna. De tre delarna tillsammans utgör helheten. Innan man avfärdar medaljen för den är lite sliten kanske man bör väga in den historia den representerar.
En del av varför Hansdotters medalj är intressant är på grund av att patriotiska sällskapet hade innan 1859 endast delat ut silverkors till kvinnor. Efter brytåret 1859 standardiserades belöningarna och endast tre medaljstorlekar delas ut. Tidsmässigt så är Hansdotters medalj från 1865 en av de första av utdelade till kvinnor. Sällskapet uppmärksammade heller inte kvinnor särskilt mycket under tidsperioden.
Vid den här tiden är utdelandet av medalj en stor sak. Överlämnandet skedde ofta i kyrkan framför församlingen, delvis för att öka äran för mottagaren och delvis för att genom exempel visa hur man bäst uppför sig. Året efter Hansdotter fått sin medalj delade sällskapet ut totalt 126 medaljer, varav 31 st var av största storleken för långvarig trogen tjänst. Utan exakta siffror kan vi bara gissa att Hansdotter var en av få kvinnor som fick den största medaljen 1865.
Vem var då Christina Hansdotter, vad gjorde hon för att få medalj? Historiskt sett så är Hansdotter en statist. Hon påverkade inte de stora historiska händelserna samtidigt som hon är en del av grunden svensk historia står på. Eftersom vi lever i ett land med utmärkta möjligheter till arkivgräv kan man lätt hitta henne och medaljutdelningen.
Westerås. I tidningen Aros läses: Postbärerskan Christina Hansdotter från Gesberget är nu 58 år gammal och har i 23 år oklanderligt burit post från och till Smedjebacken på en wäglängd af en och en half mil. Under de första 21 åren gick hon 4 gånger i veckan året om, från Gesberg till Smedjebacken och 4 gånger åter, alltså 12 mil pr wecka, och under de sista åren 2 gånger i veckan fram och 2 gånger åter, eller 6 mil i weckan. Under de första 21 åren skulle hon således ha gått 13,104 mil och de 2:ne sista åren 624 eller tillsammans 13,728 mil. Dertill kommer , att ifrågawarande postbud under dessa 23 år aldrig warit det ringaste sjuk, aldrig försummat en timme och icke förlorat ett öre samt tillryggalagt en stor dela af ofwannämnde turer nattetid och ofta i swåra wäglag, allt för en ersättning af något öfwer 70 rdl om året. Har någon gjort sig förtjänt af Patriotiska Sällskapets uppmärksamhet, så är det troligen Christina Hansdotter. Likväl ha wi hört att hon icke skulle skulle tycka om någon grannlåt, utan heldre önska en lite pekuniär uppmuntran i sin fattigdom.
Arbetarevännen 1865 dec 30
I artikeln får vi också veta att nöden troligen inte är långt bort i tankarna hos Hansdotter. Hon skulle uppskattat en ekonomisk ersättning i stället för symboliska belöningar. Troligen fick hon aldrig någon sådan. Istället tjänade hon som exempel i dussintalet tidningar i hela landet som ett föredöme, den trogna arbetaren som alltid gjorde sin plikt även för en liten ersättningen.
Lantza-Mora, postbärare i Lanna, Närke. En senare kollega till Christina Hansdotter, men de torde ha en del gemensamt.
Det här var en tid när stor fattigdom och elände var en påträngande verklighet i landet. Vi kan fundera på hur många andra i Hansdotters situation som sticker ut idag från gruppen. Utan medalj, hade hon någonsin ägnats en tanke igen? Just den här kopplingen till en unik person är den absoluta skillnaden mellan mynt och medalj. Ett mynt med personkoppling har fastnat i ett slags historiskt limbo, något ovanligt men händer ibland. En medalj som är graverad med namn har detta inristat i sin natur.
Vi kan nu konstatera att Christina Hansdotter som en elektisk stöt nått oss genom tid och rum. Vi minns Christina Hansdotter.
Under den första bloggtiden var rekommendationer ett inte helt ovanligt inslag, både länktips och litteratur. Nu är det lite glesare med recentioner o dyl. Men som tur är så står inte faleristisk litteratur som spön i backen. Chansen att man skulle missa något är därför liten. Å andra sida händer det ibland att det dyker upp något som är av intresse speciellt för en nordisk faleristiker. Så därför tänkte jag flagga lite för två faleristiska böcker.
Medaljen for borgerdaad av Yngvar Reichelt är en pärla och får 5 av 5 bärbara medaljer i betyg. Varför?, undrar då vän av ordning. Jo, boken har alla delar av faleristiken som jag själv tycker är viktig: ursprung, historiskt sammanhang, medaljörer och medaljtillverkning. Allt det tillsammans gör en medalj. Men det är inget som man får gratis utan det är många timmar i arkiv som bygger en sådan litteratur utöver all inläsning av andra källor. Boken erbjuder information som bara står att finna i den.
Vi kan också i upplagan se att vi troligen inte är enorma mängder av medalj-nördar: 180 böcker tryckta. Det är troligen en för liten upplaga som kommer göra det här standardverket till ett svårhittat och dyrt inköp i framtiden. Bäst att köpa idag! Glöm inte att be författaren att signera ert exemplar.
Musikaliska akademimedaljer av Sven Lindskog är en annan typ av litteratur än renodlat faleristisk. Akademin ville ha en översikt av alla medaljer, bärbara och förvarade, som de andra akademierna också publicerat. Av den anledningen är det kanske orättvist att jämföra med den norska boken och jag låter Lindskogs bok stå på egna ben.
Vad är det för faleristiska ben boken står på? Tja, ett par smala sådana är väl det ärliga svaret. De bärbara medaljer som tar mest plats är de två officiella För tonkonstens främjande och den sprillans nya förtjänstmedaljen i guld. Informationen som erbjuds är inte helt pinfärsk när det mesta av fakta om ”tonkonsten” hämtas från en bok tryckt 1944. Men det är också en av få källor till information angående den nya förtjänstmedaljen.
Sen kan jag konstatera från bilderna att man ändrat tillverkningen av ”för tonkonsten”. Tidigare var det separata delar på medaljens emaljerade framsida, idag ser det ut att vara en stans av allt till på köpet med färg. Den kvalitéstappningen väger akademin upp med att dela ut medaljen dubbelt så mycket som tidigare. Värt att tänka på är att om de nya medaljörerna uppskattar sin medalj kan det delvis bero på den exklusivitet som tidigare sparsamma utdelningen odlat. Sen är det väl alltid en avvägning mellan ouppnåelighet och tjejmilsmedalj till alla.
Avslutningsvis måste jag väl säga att jag försöker att inhandla alla faleristiska böcker på svenska. Men trots det finns det bättre och sämre böcker. Jag väntar fortfarande på en svensk bok med djupdykning i arkivkällorna för att reda ut sin medalj.
Grattis till oss! Både jag som författare till alla texter och du som läsare firar idag. Det är nu åtta år sedan som jag lade ut den första ”riktiga” texten på nätet, Ceaușescus seraphim. En tillbakablick avslöjar att det finns en stor mängd intressant faleristik i de publicerade inläggen, 195 stycken. Vissa äldre inlägg blossar upp ibland när nya läsare hittar hit. Ett exempel är Janek och Johansson, Tapperhet i fält under Boerkriget, årets statistikraket. Det är ett av grundsyftena med att skapa en blogg i det smala ämnet faleristik – att sprida information som inte hittas på nätet annars. Men som jag skrivit förut så är skrivande bara hälften av en blogg. Det är du som läser som är den andra biten för att sprida faleristik. Så grattis till oss båda!
Vad ger då framtiden för medaljBlogg? Mycket lika av samma är det tråkiga svaret. Ibland glimrar det till och en djupare text hoppar upp. Men faleristisk information är lite som enhörningshorn, svåra att hitta och när man har ett kan det vara av tveksam äkthet. Kort sagt tar det lång tid att knopa ihop en bra text med hållbar information. Så inga löften givna om fler texter, men medaljBlogg är inte borta utan bara lite lätt frånvarande.
Det var planerad högtidsdag i Falkenberg när Mellersta Hallands järnväg skulle invigas 19 september 1886. Under noga planerat schema skulle tåget passera stationerna längs järnvägen, stanna och medföljande kungafamilj skulle hyllas av lokala toppar. Till slut kommer dagen för invigning, den kungliga vagnen stannar och Oscar II hoppar ut. Genast omringas han av borgmästaren, stadsfullmäktige, präster och andra betydelsefulla människor. Kungen hälsar alla och hamnar i samtal med ringen av folk. Men så får han se en äldre man stående för sig själv med några utmärkelser på bröstet. Då bryter han sig loss och går fram till mannen. Tidningarna älskade en god anekdot och händelsen har hamnat i flera varianter efter första artikeln. Men så här återger man dialogen mellan medaljören och kungen:
”Hvad är du för en? Hvilket regemente har du tjänat?” frågade konungen den gamle.
”Stadsfiskal här i staden, ers majestät”, svarade gubben; ”tjänat vid Kronprinsens husarer.”
”Kronprinsens husarer”, sade konungen förvånad, ”vid dem har du omöjligen kunnat få den där medaljen!” Konungen pekade härvid på svenska medaljen för tapperhet i fält, som med sin vackra lagerkrans prydde, jämte flere andra dekorationer, den gamle stadsfiskalens bröst.
”Nej, ers majestät”, svarade denne: ”jag var till fots då, som kommander-sergeant vid tredje danska förstärkningsbataljonen i slaget vid Fredrica, där jag blev mycket illa sårad.”
Konungen slog välvilligt veteranen på axeln och ropade på sina söner Oscar och Eugen.
”Oscar du”, sade konungen till sin andra son, ”här har du en gammal svensk man, som har den dekoration, som ingen af oss har och väl ej häller lärer någonsin ha utsikt att få.”
”Vi ha ej sådana tider, pappa”, svarade prinsen.
”Nej, det ha vi icke, och bevare oss Gud ifrån dem”, sade konungen; ”men ändå så alltid fägnar det mig högeligen, när jag ser någon bära denna vackra medalj.”
Prinsarna skakade hjärtligt hand med Fredricahjälten, och konungen slog honom ånyo på axeln, under det han leende såg på den reslige åldringen och mönstrade hans ännu lifliga drag.
”Men du, har jag ej sett dig förr en gång?” frågade konungen.
”Åh jo, ers majestät, när jag var vid husarerna, och så var det en gång under fälttåget i Danmark.”
”När var det, du?”
”Jo, ers majestät kom då som ung prins med någon örlogsman till Fyen. Vi voro en rätt stor del trupper samlade i en by, som ers majestät for igenom och då kom att fråga, om några svenskar voro där. Löjtnant Palle Rosencrantz, löjtnanten grefve Taube, fanjunkar Kastengren och jag gingo då fram. Ers majestät tog oss med till värdshuset i byn och bjöd oss ett glas det bästa som fanns. Vi hade en lång stund obeskrifligt roligt tilsammans.”
Nu erindrade sig konungen allt – det enkla värdshuset i byn, trupperna omkring, den glade och liflige Palle, som sedan hade så många äfentyr på slagfält i både Europa och Amerika, och sina öfriga gäster.
”Det är tretioåtta år se´n dess, sade konungen tankfull; ”hvad tiden kan gå! Ja, vi voro unga då!” Och konungen nickade farväl åt veteranen.
Peter Lindvall (1823-1891)
Vem var då medaljören texten handlar om? Jo, det är Peter Lindvall. Lindvall hade som furir vid norra skånska infanteriregementet gett sig ut som frivillig 1849 för att hjälpa Danmark under det Slesvig-holsteinska kriget. Oscar II hade inte haft tid att höra historien bakom medaljen, men en av journalisterna återvände för att dokumentera historien. Journalisten frågar om Peter Lindvall vill berätta om hur han fått medalj, vilket han går med på.
Men inte blir det någon så rasande rolig historia, ty kriget är nog ej så trefligt som i synnerhet ungt folk inbillar sig. De sårade de prisas, och dem hurrar man för och upphöjer dem till skyarne till en början, men sen ger folk dem fan, när de komma linkande med ett afskjutet ben. Min historia vid Fredericia var helt enkelt den att jag, efter att på våren ha bevistat en mängd träffningar i Slesvig, kom med 6:te brigaden från Als till Fyen. Brigaden samlades vid Lilla Belt utanför Streile om e.m. d. 5 juli, och vid 11-tiden om aftonen blefvo vi öfverförda till den belägrade till större delen nedbrända staden. Gatorna voro belagda med halm. Bomber och granater kreverade med kortare uppehåll, men mellan knallarne var det så förunderligt tyst. Intet kommandoord hördes. Natten var mörk, men mild och utan regn. De föregående dagarne hade det riktigt öst ned från himlen. Vid 2-tiden begynte armén marschera ur fästningen. Generaler och officerare gingo då omkring och sade, att i dag räknade Danmark på sina söner. I språngmarsch satte vi öfver broarne och voro så ute på fria fältet. Sjette brigaden anförd af de Meza, bildade avantgardet. Många minuter dröjde det ej, innan vi voro i full aktion med fienden. De danska kompanierna från armén på Als voro stora, nära 300 man i 3 plutoner. Jag tog befälet och opererade i mörkret efter omständigheterna under hastig eld och ofta kretsformering mot det fientliga kavalleriet. Vid 5-tiden på morgonen hade jag kommit så långt, att jag ej vågade mig längre utan ordres. Vi lade eller satte oss ned. Jag ville gerna ha en bit mat, men uppassaren med all den goda maten från Fyen var skjuten. En kamrat hade något i sin ränsel. Vi spisade af hvad som fanns med frisk aptit. Men plötsligt begynte jag kippa efter andan
-Är du skjuten, frågade kamraten deltagande.
Sannerligen jag vet hvad det är med mig, men det är svårt att andas, svarade jag, och kan ni tänka er, som jag då såg ned, ligger der en tillplattad kula framför, och en stor buckla var det i lifremmens plåt.
En af de Mezas adjutanter, svenske löjtnanten grefve Löwen kommer emellertid i sporrsträck öfver fälten. ”Hvar står 3:dje kompaniet af 3:dje förstärkningsbataljonen?, ropar han.
”Här äro skyttarne!”, ropar jag.
”Sväng genast af till vänster, hjelp till att storma närmaste redutt, marsch!”, befalde adjutanten.
Jag marscherade genast af med min styrka. Under vägen träffade vi en af kompaniets öfriga plutoner under löjtnant Thura. Vi hade ej sett hvarandra sen kl. 2. Både befäl och manskap jublade.
”Nu gäller det, vi skola storma redutten der, hurra!”, ropade löjtnanten och svängde entusiasmerad sin sabel.
Kring redutten slogs man ursinnigt. Det ville ej gå för afdelningar ur första och andra liniebataljonen att taga den. Snart veko de och kommo inpå oss, men stannade flykten, när vi i full ordning marscherade fram. ”Följ med”, ropade vi till folket. Och så bar det ursinnigt fram öfver hopar af döde. Alla de vikande rände nu åter framåt. Som en störtflod närmade vi oss redutten, från hvilken det formligen sprutade eld. I grafven tumlade jag öfver ända öfver döde, men hastigt åter upp och uppför bröstvärnet. En galning, som alltid på den tiden, var jag en af de första i handgemänget. Kolfslag och ett bajonettstygn tvärt genom ena låret slungade mig åter ned i grafven. Det blef mörkt för ögonen. Jag såg ingenting, men hörde väl kampen deruppe, ropen och skriken och om få minuter mina soldaters frenetiska jubelrop och sång. Redutten var eröfrad och segern vår.
Huru jag vidare hade det nere i grafven kommer jag ej rätt ihåg, men väl att jag frampå förmiddagen belf buren från slagfältet och äfven fördes samma dag till Fyen, der jag intog på lasarettet i Assens. Här måste jag vistas både länge och väl medan jag läktes. Ännu ej fullt återställd fick jag bref från min svenske regementschef med förfrågan , om jag kunde vara med vid kommenderingen i Nord-Slesvig, som då besattes af svensk-norska trupper. Jag reste genast. Senorna hade då så dragits sig samman, att det sårade benet var 3 tum kortare än det andra. Men det rättade jag till på hästryggen. När jag ridit några veckor der inne i det vackra, vänliga Slesvig, voro benen åter lika långa.
Ja så var hela den här lilla historien slut. Jag kan inte neka till att det icke i det hela taget var ett angenämt ungdomsminne, som jag alltid med en viss liten stolthet erinrar mig, ty se, mannen presterar sig dock ingenstädes så vackert som på slagfältet, han må än hovera sig annorstädes aldrig så gentilt.
Armén hade infört en skyttemedalj 1870 som tidigare behandlats här på bloggen, här och här. Den syftade till att öka infanteriets förmåga med gevär. Något senare, 1883, infördes ytterligare en medalj med fokus på artilleriets skjutförmåga med kanon.
Alla hade inte möjlighet till medalj, t ex artillerikåren vid Gotlands nationalbeväring fick först 1885 chans att skjuta för medalj. Gotlands Allehanda skriver om hur medaljen ska förtjänas:
Skjutmedalj af silfver skall, sedan prisskjutning vid kåren under två på hvarandra följande år ägt rum, det senare af dessa år tilldelas den kanonbefälhafvare, sergeant eller 1:e konstapel, som vid sagda prisskjutningar med 8 c.m. kanon af 1881 års modell erhållit det högsta priset, om han dervid uppnått inst 32 poäng eller ock vid skjutning med framladdningskanon uppfyllt de fodringar i afseende å skjutskicklighet, som chefen för artilleriet äger fastställa.
Det var i princip en medalj för underbefälen som hade infördes. Som vi ser på bilden ovan krävdes det några artillerister för att konstapeln skulle kunna sikta rätt. Kanon m/1881 som var standardmodellen saknade hydrauliska finesser och fick baxas runt för att hamna på rätt plats. De meniga fick nöja sig med äran att ha hjälp batteriet till seger i prisskjutningen.
En prisskjutning gjordes på 600 meters avstånd med åtta skott, de första tre som inskjutning. Resterande skott räknades om i poäng efter träff. Bäst antal poäng över två år resulterade i medalj. Något senare verkar ett tidsmoment ha införts. År 1899 konstateras att fyra år tidigare hade alla som klarat 32 poäng under fem minuter fått medalj. Detta ställdes i kontrast till 1899-års regler där kravet var 32 poäng på två minuter.
Den norrländske artilleristen har förevigat sig på en fotostudio i Boden. Till skillnad från många fotografier från tiden kan man se detaljer i medaljen och definitivt säga att det är artilleriets medalj. Tyvärr så var det populärt att putsa sin silvermedalj vilket i samband med ljussättning i studion ofta resulterade i en rund vit fläck på kortet. ”Fläcken” behöver inte vara artilleriets skjutmedalj även om soldaten har artilleriuniform. Den kan även vara skyttemedalj för karbin, skytterörelsens medalj och ett par andra.
Men det här är ju en medalj som fortfarande finns, säger vän av ordning. Jovisst är det så. Jag skulle kunna påstå att eftersom bloggen koncentrerar sig på historiska medaljer så avslutar jag vid 1900-talets början. Men sanningen är att det som vanligt är svårt att hitta fram till rätt information i ämnet. En beskrivning av medaljen skulle behöva en kronologisk översikt av födelse, förändringar under livstid och nutidsbeskrivning. Kort sagt – arbetet att hitta korrekt information är långt större än bara slänga ihop en liten bloggtext. Men information kan föda information. Genom att lägga ut de pusselbitar jag har kanske någon hågad människa kan öka den information vi behöver för att tillsammans skapa en mer fullständig bild.
”Till 1. Konst. vid K. 2. Svea art. reg: 5. batt. Nr 5 Piel” Det är en i tid väldigt begränsad medalj bara genom att läsa texten. K. 2. Svea artilleriregemente var ett namn som bara existerade 1894-1904. Efter 1901 hade regementet flyttat till Uppsala och tre år senare tagit namnet Upplands artilleriregemente. Notera också hur träffarna slagits in i måltavlan, en unik kombination för just konstapel Piels medalj.
Åter en segerdag som firas, i år med tung coronafilt över sig. Andra år är det vanligen stor folkfest på gatorna i Ryssland, men med över 108 000 döda i sjukdomen vore det upplagt med ett något annorlunda firande. Men inte på de sätt man kan tro. Den traditionella paraden blir av och enligt ryska försvarsministeriet ska 12 500 soldater, 190 fordon och 76 flygplan/helikoptrar delta. Hur man motiverar en sådan smitthärd är öppet för förklaring. Förra årets parad blev uppskjuten från 9 maj till 24 juni och genomfördes med trupper som haft Covid-19. Men det är ju inte bara soldaterna på gatan utan hela samhället brukar vara i rörelse.
Repetition 7 maj 2021
Framtiden för 9 maj-paraden kommer troligen gå i mer totalitär riktning. Mer sammansmältande av nationen, ärofulla segrar och den absolute ledaren. Som en trailer noteras att Putin-jugend haft parad i en sibirisk stad. Barnen var iklädda sin uniform hållandes plakat med bilder och citat av Putin. Kanske det var ett lokalt initiativ eller en försmak av hur framtida parader kommer gestaltas. Vad vi säker kan säga är att Putin kommer forma dagen för att främja sig själv på bekostnad av historien.
medaljBlogg 